Jennie

Utan vi har varit hemma hela dagen, inte för att vi har mått dåligt, utan för att vi ville. Fick besök av en kompis på eftermiddagen också, som också är gravid. Vi satt och pratade lite förlossningar, graviditetskrämpor och även annat. Det är fettisdagen idag så den obligatoriska semlan slank också ner.

Igår var en vanlig dag då jag och Neo gick till öppna förskolan. Imorgon ska vi till öppna förskolan och sedan ska jag till MVC. Mars månad går vi också in i imorgon vilket känns bra, för nu är det inte långt kvar till april. Det borde inte vara mer än 1 1/2 månad kvar nu...

Dejan (min man) stressar som skjutsingen på arbetet nu så att det mesta ska vara avklarat när bebisen kommer. Vi har planerat att vara hemma tillsammans de 2 första månaderna så att rutinerna kommer på plats. Kan tänka mig att Neo kanske reagerar på att få ett syskon också. Dock har Dejan blivit befordrad precis så han måste ta sitt ansvar, han har fått ett personalansvar och kan numera kalla sig chef. Vilket han verkligen tycker är kul, men för oss innebär det att han kanske måste åka in till arbetet 2 förmiddagar/eftermiddagar i veckan för att kolla att allt är okej. Det blir lätt så med lite mera ansvar. Men det ska nog lösa sig iallafall, huvudsaken är att han är hemma den mesta tiden.

Känns trist att man på sista tiden alltid skriver samma saker här, men jag är trött, trött, trött, trött.... Var kommer denna trötthet ifrån skulle kunna sova dygnet runt känns det som.

Idag åkte vi till mamma i norrköping iallafall. Måste få Neo att vänja sig vid henne inför förlossningen, och det börjar gå bättre och bättre. Snart kommer han nog att vara så van vid henne att jag ska känna mig trygg, dessutom ska Rebeca vara hemma under förlossningen också, och henne känner han och tycker om. Vi åkte dit och var där vid halv ett, åt lunch, efterrätt, satt och pratade en stund sedan åt vi semla och klockan fem åkte vi hemåt igen. 28 mil tur och retur är det, så det kanske är det som har tagit på krafterna också... Orkar ingenting längre ju.... Nästa gång är det hennes tur att komma hit iallafall, hon ska hit på torsdag och då räknar jag med att han ska vilja umgås med henne ordentligt.

Idag bytte hon blöja på honom, hehehe man märkte att det var länge sedan hon gjorde det ;-) Men iallafall i början var han lite konfunderad, arg och ville inte att hon skulle göra det, men han gav med sig ganska fort, så det känndes bra.

Började fundera på idag vilket sjukhus jag skulle vilja föda på om Huddinge inte tar emot oss heller, men ska nog sluta fundera på det. Det blir det sjukhuset det blir bara...

Nu har jag varit hos frisören, en sak att bocka av från listan ;-) Det känns bra, klippte håret och färgade det med slingor, nu vet man inte när man har ork att gå dit igen. Lite mörkt blev det, men jag vänjer mig nog snart.

Imorgon ska jag åka till mamma i norrköping, vi ska hälsa på där för att vänja Neo vid henne inför förlossningen. Nu "övar" vi för fullt, allt måste fungera när det är dags. Lite pirrigt är det, för tänk om mamma inte hinner komma, tänk om vi inser för sent att det är dags och man föder hemma? Mycket sådana tankar finns det efter att jag hade en riktigt snabb förlossning med Neo.

Då hade jag fördelen eller nackdelen (beror på hur man ser det) att redan vara på sjukhuset (låg inlagd på grund av prematur vattenavgång). Så när jag vaknade med lite mensvärk, så funderade jag inte så mycket på just sådant. Trodde inte att det var på g heller iof. Tog cirka en timme efter första värken som jag började förstå att det här ger inte med sig och det gör ganska ont ;-) Då ringde jag mannen, men sade till honom att det här kommer ta tid så duscha du, packa ihop det du behöver och sedan kommer du in, ha ingen brådska hahaha. Jag själv packade ihop allt eftersom jag skulle få byta avdelning till förlossningen och sedan till BB och gick och duschade. När jag hade varit vaken i två timmar ringde jag mannen och frågade -"Var i h-l-v-te är du?" För nu var jag frustrerad, det gjorde ont! Han var på väg, ringde på sköterskan och sade att jag vill komma till förlossningen nu för jag vill andas lite lustgas.

Hon hjälpte mig dit och när jag kom dit var klockan 3.15 (Klockan 1.00 vaknade jag den natten), jag fick lustgas, och Dejan kom väl cirka 3.20. Det var väldigt intensivt och jag andades lustgas hela tiden, Neo föddes klockan 4.11. I min journal står det att värkarna började klockan 1.00, de var etablerade klockan 3.15, och han föddes 4.11. Så visst gick det fort, cirka 3 timmar efter att jag hade vaknat och jag hade "riktiga värkar" i cirka 1 timme. Tänk om det går snabbare, den här gången?

Nu ska jag sluta för nu kom mannen hem efter ett akutbesök nu på kvällen hos tandläkaren, hehehe bättre saker än att sitta hos tandläkaren en fredagkväll kan man ha.

Vad den här graviditeten har gått fort när man tänker efter, tycker bara att det har svischat förbi. Tror att mycket beror på att jag har Neo här hemma på dagarna och han upptar all tid.

Idag fick jag ett sms från en kompis som precis testat possitivt, KUL! Dessutom ringde en arbetskamrat idag som ska ha barn i augusti, vi pratade 1 1/2 timme vilket gjorde att vi blev lite sena till öppna förskolan. Vi hade en massa att prata om och jag har börjat inse att jag tydligen iallafall känner några som är gravida nu. Förut känndes det inte riktigt som det... Dessutom träffade jag en annan tjej på öppna förskolan igår som också väntar barn fast hon ska ha i början på mars, hon var jättetrevlig och jag hoppas att vi kanske ska kunna ha lite kontakt sedan.

Så idag har det varit en ganska bra dag. Har sovit nästan 2 timmar med Neo också, är så himla trött nuförtiden så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men nu måste jag stå ut, det är bara ett litet tag kvar nu. Så här ser mina siffror ut just nu:

Jag har 48 dagar kvar.

Du har gått 233 fulla dagar av 281 
Du är i vecka 34 
Du har gått 33 fulla veckor och 2 fulla dagar (v33+2) 
Du är i 8:e kalendermånaden

Sitter här och funderar på hur det var för bara några månader sedan. Det var inte många som trodde på den här graviditeten och inte minst jag själv. Började blöda i vecka 5, var då i Köpenhamn, behöver jag säga att hela resan blev förstörd?

Blödde lite varje dag, inte jättemycket men det kom blod iallafall... Var då helt säker på att det var missfall på gång och så fort jag kom tillbaka till Sverige ringde jag gynakuten i Halmstad där vi stannade på vägen hem. Där tog dom genast emot mig och var jättetrevliga. Tyvärr var det för tidigt att se, men de kunde som sagt var inte utesluta missfall. De tyckte att jag skulle kontakta min gynekolog när jag kom hem för att sedan göra ett nytt ultraljud. Sagt och gjort när jag kom hem och fortfarande inte hade slutat blöda ringde jag upp min gynekologmottagning för ett nytt ultraljud, tyvärr arbetade inte min gynekolog just den veckan men en annan gynekolog kunde ta emot mig.

Jag var då i vecka 6+5 och då ska man kunna se ett hjärta slå på skärmen. Hade inga förhoppningar för att det skulle gå bra utan ville bara få svar på att det var ett missfall. Så att man kunde pusta ut, dessutom ville jag inte vänta ut det som jag har gjort en gång förut, utan ville skrapas.

Gynekologen som tog emot mig var snäll och pratade inte särskilt mycket utan förstod att jag ville ha det klart för mig så fort som möjligt. Han såg inget hjärta slå, han sade att han ville konsultera en annan läkare innan han gav negativit besked, tydligen brukar de göra så där. Så han gick iväg en stund medans jag väntade. Det gick fort och han kom tillbaka och sade att han inte ville skicka mig på skrapning än, utan ville avvakta en vecka till, för ibland kan det vara för tidigt att se. Han sade också att han förstod att det var jobbigt för mig, men att det ändå var bättre att vänta så att man inte skickar mig på skrapning och så skulle allt gå bra.

När jag gick därifrån var jag helt säker på att det var missfall, lite jobbigt känndes det att få vänta en vecka till. När jag var i vecka 7+5 gick jag tillbaka, den här gången träffade jag min riktiga läkare som jag brukar gå till. Han pratade inte heller särskilt mycket utan jag fick hoppa upp i gynstolen direkt för att man skulle kunna se. Hade inget hopp alls utan förväntade mig att jag skulle få skrapas inom de närmaste dagarna. HJÄRTAT SLOG! Jag som fortfarande blödde blev mycket förvånad, tror igentligen att min läkare blev lika förvånad som jag. Han gratulerade mig och sade att blödningen inte alls behöver ha något med graviditeten att göra, att en del blöder som sagt var. Men han förstod min oro och sade att vi kan boka in ultraljud nu en gång i veckan bara för att se att allt växer som det ska.

Fortsatte sedan att blöda och gjorde ultraljud varje vecka, och allt växte som det skulle. I vecka 12 slutade jag dock blöda- Det var den magiska gränsen dessutom när risken för missfall minskas! Jag pustade ut, i vecka 13 gjorde jag NUPP-UL, där man beräknar risken för downs syndrome. Allt såg bra ut, jag blödde inte, nu ska det gå bra tänkte jag!

Det tog 3 dagar efter det, en söndag var det. Jag stod och lagade middag till hela familjen, min man tog hand om Neo och var också i köket. När jag står och rör i maten känner jag hur det rinner längs benen, känns nästan som om jag håller på och kissar på mig- Fast jag kunde inte stoppa det. Springer till toaletten samtidigt som jag säger till min man: -"Jag tror jag håller på och kissar på mig."

Att jag kissar på mig händer inte varje dag ;-) Så min man kom efter mig och frågade; -"Varför blir det så?", jag svarar att det kanske beror på att livmodern trycker på urinblåsan. När jag sätter mig på toaletten tittar jag ner i trosorna och ser hur de är överfyllda med blod! Skriker till min man: -"Det här ser inte bra ut." Han kommer och tittar och säger att det verkligen inte gör det. Han ringer till sjukvårdsupplysningen som jag sedan får prata med och de tycker att jag ska åka in till akuten för att kolla för säkerhets skull. Det är inte bra att blöda så mycket. Fyllde en STOR nattbinda på cirka 5 minuter.

När jag väl kommer fram till gynakuten behöver jag inte vänta särskilt länge, gynekologen tittar länge och hittar inte var blödningen kommer ifrån. Att jag blöder rikligt ser hon då jag får visa både min binda och det rinner längs benen... Hon hittade ett hematom i livmodern (en blödning), men inget mer. Fostret lever och verkar ha det bra, moderkakan blöder inte... Hon bestämmer att jag ska få blodstillande intravenöst genom armen så att blödningen stoppas upp snabbt, sedan blir jag inlagd. Hon skriver dessutom ut ett sjukskrivningsintyg till mig då jag ska vila i en vecka.

När jag ligger inlagd får jag inte röra mig mer än att gå till toaletten, det blodstillande hjälper och jag slutar blöda så mycket, det som kommer är gammalt blod bara... Dagen efter gör de ett till ultraljud på mig, där ser den andra läkaren inte heller varför jag blödde så mycket, hon ser dock att barnet mår bra och blödningen i livmodern. Hon säger till mig att jag kommer blöda gammalt blod ett tag då blödningen måste komma ut, men om jag blöder färskt blod igen ska jag åka dit direkt igen. Jag blir utskriven med strikta förhållningsregler att vila.

I vecka 16 slutade blödningarna helt och jag har nu inte blödit mer sedan dess *peppar peppar* Tänk ändå att denna graviditet har gått vägen, sitter här nu i vecka 33, det trodde jag aldrig när jag satt där med alla blödningar. Tror inte att många av mina vänner trodde att det skulle gå vägen heller och läkarna var nog inte heller övertygade. Känns ganska bra iallafall, nu har jag en liten som sparkar där inne, hon verkar må bra. Och varför jag blödde så mycket kommer jag nog aldrig få svar på. Och igentligen, vem behöver svar på allt? ;-)

Nu ska jag sätta mig och titta på prison break och ta det lugnt.

Jag kollade igenom de riktigt noga, de flesta var blåa och väldigt killiga. Och vi som tror att det blir en tjej, sorterade ut det som en tjej kan tänkas ha iallafall och nu ligger det framför tvättmaskinen i högar så nu ska jag tvätta! En sak till som jag snart kan bocka av från listan. Sanningen att säga är att vi snart har gjort allt som behövs för att bebisen ska komma. Det känns bra, för då kan man ta det lugnt sedan och bara vänta in förlossningen i lugn och ro.

Annars har jag börjat få ganska ont i skinnet på magen, känns som om det inte räcker till riktigt, som det dras i liksom, svårt att förklara men det känns som om det ska spricka. Hoppas jag slipper sådana där strimmor på magen har ju gjort det hittills *peppar peppar*. Det trycker riktigt ordentligt neråt också, känns nästan som om jag ska tappa magen när jag går och står mycket.

Annars är det bara bra med mig, igentligen ska jag väl inte klaga, skulle kunna vara mycket värre ;-) NÄe nu måste jag fortsätta tvätta, vi höres!

Ja jag skrev ju att jag skulle förbereda mig genom att gå till tandläkaren så har jag det gjort ;-) Och när jag ringde så gick det fort att få en tandläkarundersökning. Jag röntgades men fick då ha på mig en jättehakklapp eftersom jag är gravid. Jag hade NOLL hål! Det ni ;-) Var nästan säker på att jag skulle ha iallafall ett... Men det var väl en glad nyhet, fick dock lite bakläxa på att jag måste använda tandtråd, är ganska dålig på det, så nu ska det börjas använda tandtråd. Nu blir jag inte kallad förrän om ett år så nu slipper jag gå dit på ett tag :-)

Idag var jag med min stora tjej (rebeca) till läkaren också, hon har en liten knöl på bakhuvudet som läkarna tror är ofarlig, men jag lyckades iallafall få en remiss till Huddinge sjukhus för att ta ett prov på den. Inte för att jag tror att det är något farligt, men vill ha det svart på vitt iallafall. Tänk om det skulle vara någonting och så har man inte undersökt det närmare, då skulle jag aldrig förlåta mig själv. Jag är rädd om mina små barn :-)

Annars har dagen varit ganska normal, vi var på öppna förskolan på morgonen och jag sov en stund med Neo på eftermiddagen. Det är skönt att få ta en liten sovstund så där mitt på dagen.

Så idag känns dagen väldigt lyckad, jag hade inga hål och vi fick en remiss för att ta reda på vad knölen är för någonting.

Imorgon blir det nog en ganska soft dag, men på morgonen ska Neo och jag till öppna förskolan.

Idag skulle jag till MVC, och jag missbedömde såklart tiden, räknade fel med en hel timma! När jag väl kom på det hela fick jag stressa otroligt mycket för att hinna, fick springa till bussen osv *PUUUUH* Men jag hann iallafall.

Jag och barnmorskan pratade lite om vad jag ska göra om vattnet går, då jag har hört talas om att navelsträngen kan hamna fel om vattnet går och barnet inte är fixerat. Vilken tur att jag inte hade hört det när vattnet gick med Neo! Hade jag varit livrädd ju. Och jag ska ta det lugnt och åka in till förlossningen direkt isådanafall sa BM eftersom bebisen ligger rörlig och högt upp fortfarande, givetvis hoppas jag att vattnet inte går än, men funderingar har man ändå...

Mina siffror var iallafall:
fullgångna graviditetsveckor: 32
symfusmått : 31
B-glukos: 4.4
Urin protein/glykos: 0/3
Blodtryck: 130/80
Fosterljud: 152
Barnet ligger med huvudet ner och rörligt.

Alla siffror var bra, dock har jag socker i urinen, tydligen kan man få det som gravid då njurarna inte riktigt orkar med. Blodsockret var iallafall bra och det är huvudsaken! Nu har jag en tid till MVC om två veckor igen.

Efter MVC besöket mötte jag upp min man Dejan och vi gick och åt lunch tillsammans. Och efter det gick Neo och jag på barnrytmiken som han går på. Vi dansade och sjöng, men jag börjar känna mig väldigt klumpig nu när Neo ska envisas med att bli buren när vi ska dansa. Fyyyy vad tung han är. Kvinnan som har barnrytmiken tyckte nog synd om mig för hon frågade om jag orkade med att dansa fler danser. Men jag vill inte förstöra för de andra för barnen tycker att det är så kul, så jag sade att de andra får bestämma. Men visst var det lite skönt när vi ändå satte oss ner ändå.

Efter att vi hade sjungit gick vi och fikade, det brukar vi alltid göra på barnrytmiken fika lite och låta barnen leka en del. Efter en stund blev det en hel snack om förlossningar, och det är sååååå kul att prata om förlossningar, visst är det? ;-) SKulle kunna prata om förlossningar jämt, det är något jag inte är rädd för, att föda, det är liksom som en naturkraft som bara drar tag i en och det har sin gång. Det som jag då snarare är rädd för är att det ska bli några komplikationer, navelsträngen runt halsen, barnets hjärta slutar slå innan förlossningen osv.

Nu på kvällen har jag en sådan "träningsverk" det är precis under magen och under underlivet mellan benen liksom. Har haft det nu i några veckor, är det musklerna som börjar tycka att det är så tungt nu när jag gör något särskilt eller är det något annat? Ja det blir väl bättre när graviditeten är över.

Idag fick jag ett sms från en tjej jag känner också, hon hade fått en pojke i morse, åhhhh vad jag längtar tills jag kan sitta där och skriva sms till alla :-)

Idag tog jag och Neo det lugnt på morgonen, vaknade klockan 8.00 och åt frukost. Sedan gick vi och badade båda två, det var skönt att slappna av där, men fyyyy vad trångt och svårt det har blivit att komma ur badkaret hehehe. Man börjar känna sig riktigt klumpig nuförtiden, sedan klädde vi på oss och gjorde oss iordning, strax innan elva började jag känna mig trött. Så då tog jag Neo och gick och lade mig med honom, vi sov 2 1/2 timme!

Efter vi vaknadeåt vi lunch och skyndade oss till öppna förskolan.

Nu på kvällen har vi ätit middag hela familjen sedan gav vi våra alla hjärtans dag presenter till varandra. Jag fick en jättestor och fin rosbukett av min man och choklad, och choklad av min dotter :-) Alla i familjen fick någonting, Rebeca (min dotter) hade till och med köpt babykläder till bebisen som inte har kommit än. Gulligt!

Så nu ska jag ägna mig åt min favoritsyssla ikväll; titta på Desperate housewifes och äta choklad ;-)

Imorgon har jag MVC besök.

Inatt vaknade jag av att jag hade världens kramp i högra vaden. Det gjorde så ont att jag bara skrek rakt ut: Aj!!!! Det gör ont, Dejan skynda dig fort! Dejan som sover i Neos rum eftersom vi håller på och vänjer honom vid att sova i sitt eget rum blev givetvis jätteskraj och kom springande fort. Han fick dra och bänja lite i foten så gick det över sedan, men sablar vad ont det gör. Undrar varför man får sådana kramper, hade inte det med Neo men kommer ihåg att jag hade det ofta när jag väntade Rebeca. Om någon har något tips får ni gärna ge mig det.

Min foglossning hade blivit bättre trodde jag... Men jag förstår nu att det antagligen berodde på att jag förra veckan bara var hemma och vilade. För idag tog jag en promenad till Öppna förskolan och det känndes minsann kan jag säga... Usch att det ska vara så jobbigt att röra sig numera.

Efter öppna förskolan följde en kompis med hem till oss, hon har en pojke i Neos ålder, vi åt lunch, fikade och sedan fick barnen leka lite. När de hade gått städade jag undan lite och sedan gick jag och Neo och lade oss och sov en timme, det var jätteskönt. Man blir trött av väldigt lite nuförtiden...

Annars har dagen flytit på, tycker att tiden nuförtiden går väldigt snabbt, rätt som det är kommer jag redan att vara hemma med en bebis :-) Dejan ligger och nattar Neo där uppe och jag ska sätta mig och titta på prison break, God natt!

till beräknad förlossning, ja jag vet att jag inte ska hänga upp mig på ett datum för att chansen att jag ska pricka in den är minimal, men det är ändå skönt att ha något datum att gå efter.

Igår skulle vi igentligen ha åkt hem till min mamma i norrköping, vi håller på och försöker vänja Neo vid min mamma eftersom det är hon som ska vara barnvakt vid förlossningen. Tyvärr fick vi ställa in besöket då min man var ganska krasslig på fredagen. På lördagen var han dock näst intill frisk så vi passade på att göra en massa andra saker som behövdes göras.

Min boainstinkt börjar komma tillrätta och vi hann med ganska mycket, några saker till finns det som måste göras, men förhoppningsvis hinner vi göra de nästa helg. Tänk vad skönt när allt är färdigt och man kan luta sig tillbaka i lugn och ro och bara vänta... Och kanske njuta av att inte ha så mycket att göra för en gångs skull ;-)

Idag kom en kompis och hennes son över en stund, hennes son är lika gammal som Neo. Vi åt lunch och fikade lite. Det var trevligt att för en gångs skull träffa någon annan människa än bara sin familj (jag och Neo har varit isolerade snart i en vecka).

Imorgon ska jag gå till öppna förskolan med Neo, ska också bli skönt att komma ut lite...

Annars är väl allt bra ska inte klaga, förutom att jag har börjat få en sådan hiskelig värk i munnen. Mmmm det är vänster undre visdomstand som spökar, tror att jag har fått en inflammation i den, så nu borstar jag den med corsodyl hela tiden, hoppas att det ska ge med sig så att jag slipper gå till tandläkaren *suck*. Men i och med det här kom jag på att jag kanske borde boka en tid för undersökning nu innan bebisen kommer så har jag haft det gjort. Har inte varit hos tandläkaren sedan jag var gravid med Neo så det är nog dags (Neo är snart 18 månader så det är säkert 21 månader sedan jag var där).

Kanske ska man förbereda sig så att det mesta är gjort av sådana saker också, för vem vet när man kommer att få tid till det nästa gång? Kanske skulle boka en tid till frissan också, var evigheter sedan jag var där sist, det är så svårt att hinna med sådant nuförtiden. Då var det bestämt, och nu har jag skrivit det här också så då måste jag ;-)

Visst lite snuva har jag fortfarande men sådant kan man ju dras med i flera veckor efter en förkylning...

Nu när jag känner mig bättre har jag fått en sådan boainstinkt, jag vill fixa till det sista hemma nu som ska göras innan bebisen kommer. Inatt fick jag en sådan konstig känsla att det inte skulle vara långt kvar. Hoppas jag inbillar mig och har lite mer tid på mig, vi är inte alls redo för att ta emot en bebis ännu...

Det här är mina siffror nu:

Du har gått 222 fulla dagar av 281 
Du är i vecka 32 
Du har gått 31 fulla veckor och 5 fulla dagar (v31+5) 
Du är i 7:e kalendermånaden

Jag har 59 dagar kvar nu till bf, det börjar bli riktigt spännande....

Dock börjar jag känna att det börjar vända på mig, visst är jag fortfarande lite snorig, trött osv, men tycker ändå att jag känner mig bättre. Neo känns dock fortfarande lite sjuk så att vi får stanna hemma imorgon med *suck*. Hela hemmet börjar se ut som ett enda stort kaos, Neo drar fram allt när han är hemma och det är jobbigt för mig som är höggravid att gå och plocka när jag knappt kan böja mig ner ;-)

Läste idag om en tjej som fick föda fram sin döda bebis igår, jag tänker på henne, så hemskt. Hon var i ungefär samma vecka som jag är i nu, hon brukade skriva på samma diskussionsforum som mig. Hennes barn hade tydligen lyckats trassla in sig i navelsträngen, maximal otur. Hur kan sådana saker få hända, så orättvisst? Tårarna bara rann på mig när jag läste detta och man förstår hur skört livet ändå är. Mina tankar går verkligen till henne och hennes familj.

När man läser om sådana saker så förstår man att man inte kan ta saker för givna, ibland brukar jag skrämma upp mig själv när jag inte har kännt fosterrörelser på några timmar, har det inte hänt något osv? Jobbigt att man aldrig ska kunna sluta oroa sig, men det är väl något av föräldraskapets baksidor antar jag, för man fortsätter ju att oroa sig även när barnen är födda...

Idag missade vi Neos barnrytmik, vilket var tråkigt- Neo älskar sin barnrytmik. Vi märker inte någon bättring på varken Neo eller mig så vi får ta minst en hemmadag till imorgon. Det är jobbigt att vara sjuk, men jag hoppas att vi slipper sjukdommar här på ett tag sedan.

När man är hemma så här hinner man tänka en hel del, just nu funderar jag mycket på när bebisen ska komma. Jag har aldrig gått 40 veckor med något av mina barn utan med Rebeca blev jag igångsatt i vecka 38 på grund av havandeskapsförgiftning och med Neo gick vattnet i vecka 35, 2 dagar senare startade förlossningen.

I början var jag väldigt orolig för att det här barnet också skulle komma tidigt, men är inte lika orolig längre. Det märks inte på Neo att han kom tidigt, så igentligen är det bara början som är jobbig när de kommer tidigt, om det inte tillkommer andra komplikationer vill säga... För ett tag sedan började jag nästan tänka att det skulle vara skönt om den här bebisen kom lite tidigare, det är skönt att slippa den sista månaden, men har ändrat mig nu iallafall. Vill nog att bebisen kommer i tid iallafall, för jag vill inte ligga på sjukhus så länge och vara ifrån Neo. Det är besöksförbud både på BB och neonatalen för barn under 12 år just nu på grund av RS-viruset. Och jag och Neo har inte varit ifrån varandra så länge och jag tror det skulle vara tufft för honom och även för mig.

Så det bästa skulle vara om bebisen kommer fullgången och jag kan åka hem efter en natt, så att vi kan bli en liten familj. Det ska bli spännande att se hur Neo reagerar när vi kommer hem med ett lillasyskon, han tycker mycket om bebisar men han är så van att få all uppmärksamhet så man undrar om han inte kommer att bli lite svartsjuk. Han har 3 stycken här hemma som överöser honom med kärlek (mamma, pappa och storasyster Rebeca).

Det som ändå är spännande i det hela är att man aldrig kan veta hur det blir, jag kan inte veta när förlossningen sätter igång och vi kan inte heller förbereda oss för hur Neo ska reagera... Det kan samtidigt kännas lite stressande, helst att man inte vet när förlossningen sätter igång, ska man hinna skaffa barnvakt, ska vi hinna in till förlossningen? Förra gången födde jag Neo 3 timmar efter att jag hade vaknat efter första värken, och riktiga värkar hade jag igentligen bara i 1 timme... Dock hade jag haft vattenavgång i 2 dagar innan så kroppen hade hunnit förbereda sig.

Nej lilla bebis, vi väntar på dig med spänning, men du får allt vänta lite till i magen för mamma och pappa har några saker till som de måste fixa ;-)