Nostalgi
Sitter här och funderar på hur det var för bara några månader sedan. Det var inte många som trodde på den här graviditeten och inte minst jag själv. Började blöda i vecka 5, var då i Köpenhamn, behöver jag säga att hela resan blev förstörd?
Blödde lite varje dag, inte jättemycket men det kom blod iallafall... Var då helt säker på att det var missfall på gång och så fort jag kom tillbaka till Sverige ringde jag gynakuten i Halmstad där vi stannade på vägen hem. Där tog dom genast emot mig och var jättetrevliga. Tyvärr var det för tidigt att se, men de kunde som sagt var inte utesluta missfall. De tyckte att jag skulle kontakta min gynekolog när jag kom hem för att sedan göra ett nytt ultraljud. Sagt och gjort när jag kom hem och fortfarande inte hade slutat blöda ringde jag upp min gynekologmottagning för ett nytt ultraljud, tyvärr arbetade inte min gynekolog just den veckan men en annan gynekolog kunde ta emot mig.
Jag var då i vecka 6+5 och då ska man kunna se ett hjärta slå på skärmen. Hade inga förhoppningar för att det skulle gå bra utan ville bara få svar på att det var ett missfall. Så att man kunde pusta ut, dessutom ville jag inte vänta ut det som jag har gjort en gång förut, utan ville skrapas.
Gynekologen som tog emot mig var snäll och pratade inte särskilt mycket utan förstod att jag ville ha det klart för mig så fort som möjligt. Han såg inget hjärta slå, han sade att han ville konsultera en annan läkare innan han gav negativit besked, tydligen brukar de göra så där. Så han gick iväg en stund medans jag väntade. Det gick fort och han kom tillbaka och sade att han inte ville skicka mig på skrapning än, utan ville avvakta en vecka till, för ibland kan det vara för tidigt att se. Han sade också att han förstod att det var jobbigt för mig, men att det ändå var bättre att vänta så att man inte skickar mig på skrapning och så skulle allt gå bra.
När jag gick därifrån var jag helt säker på att det var missfall, lite jobbigt känndes det att få vänta en vecka till. När jag var i vecka 7+5 gick jag tillbaka, den här gången träffade jag min riktiga läkare som jag brukar gå till. Han pratade inte heller särskilt mycket utan jag fick hoppa upp i gynstolen direkt för att man skulle kunna se. Hade inget hopp alls utan förväntade mig att jag skulle få skrapas inom de närmaste dagarna. HJÄRTAT SLOG! Jag som fortfarande blödde blev mycket förvånad, tror igentligen att min läkare blev lika förvånad som jag. Han gratulerade mig och sade att blödningen inte alls behöver ha något med graviditeten att göra, att en del blöder som sagt var. Men han förstod min oro och sade att vi kan boka in ultraljud nu en gång i veckan bara för att se att allt växer som det ska.
Fortsatte sedan att blöda och gjorde ultraljud varje vecka, och allt växte som det skulle. I vecka 12 slutade jag dock blöda- Det var den magiska gränsen dessutom när risken för missfall minskas! Jag pustade ut, i vecka 13 gjorde jag NUPP-UL, där man beräknar risken för downs syndrome. Allt såg bra ut, jag blödde inte, nu ska det gå bra tänkte jag!
Det tog 3 dagar efter det, en söndag var det. Jag stod och lagade middag till hela familjen, min man tog hand om Neo och var också i köket. När jag står och rör i maten känner jag hur det rinner längs benen, känns nästan som om jag håller på och kissar på mig- Fast jag kunde inte stoppa det. Springer till toaletten samtidigt som jag säger till min man: -"Jag tror jag håller på och kissar på mig."
Att jag kissar på mig händer inte varje dag ;-) Så min man kom efter mig och frågade; -"Varför blir det så?", jag svarar att det kanske beror på att livmodern trycker på urinblåsan. När jag sätter mig på toaletten tittar jag ner i trosorna och ser hur de är överfyllda med blod! Skriker till min man: -"Det här ser inte bra ut." Han kommer och tittar och säger att det verkligen inte gör det. Han ringer till sjukvårdsupplysningen som jag sedan får prata med och de tycker att jag ska åka in till akuten för att kolla för säkerhets skull. Det är inte bra att blöda så mycket. Fyllde en STOR nattbinda på cirka 5 minuter.
När jag väl kommer fram till gynakuten behöver jag inte vänta särskilt länge, gynekologen tittar länge och hittar inte var blödningen kommer ifrån. Att jag blöder rikligt ser hon då jag får visa både min binda och det rinner längs benen... Hon hittade ett hematom i livmodern (en blödning), men inget mer. Fostret lever och verkar ha det bra, moderkakan blöder inte... Hon bestämmer att jag ska få blodstillande intravenöst genom armen så att blödningen stoppas upp snabbt, sedan blir jag inlagd. Hon skriver dessutom ut ett sjukskrivningsintyg till mig då jag ska vila i en vecka.
När jag ligger inlagd får jag inte röra mig mer än att gå till toaletten, det blodstillande hjälper och jag slutar blöda så mycket, det som kommer är gammalt blod bara... Dagen efter gör de ett till ultraljud på mig, där ser den andra läkaren inte heller varför jag blödde så mycket, hon ser dock att barnet mår bra och blödningen i livmodern. Hon säger till mig att jag kommer blöda gammalt blod ett tag då blödningen måste komma ut, men om jag blöder färskt blod igen ska jag åka dit direkt igen. Jag blir utskriven med strikta förhållningsregler att vila.
I vecka 16 slutade blödningarna helt och jag har nu inte blödit mer sedan dess *peppar peppar* Tänk ändå att denna graviditet har gått vägen, sitter här nu i vecka 33, det trodde jag aldrig när jag satt där med alla blödningar. Tror inte att många av mina vänner trodde att det skulle gå vägen heller och läkarna var nog inte heller övertygade. Känns ganska bra iallafall, nu har jag en liten som sparkar där inne, hon verkar må bra. Och varför jag blödde så mycket kommer jag nog aldrig få svar på. Och igentligen, vem behöver svar på allt? ;-)
Nu ska jag sätta mig och titta på prison break och ta det lugnt.
Blödde lite varje dag, inte jättemycket men det kom blod iallafall... Var då helt säker på att det var missfall på gång och så fort jag kom tillbaka till Sverige ringde jag gynakuten i Halmstad där vi stannade på vägen hem. Där tog dom genast emot mig och var jättetrevliga. Tyvärr var det för tidigt att se, men de kunde som sagt var inte utesluta missfall. De tyckte att jag skulle kontakta min gynekolog när jag kom hem för att sedan göra ett nytt ultraljud. Sagt och gjort när jag kom hem och fortfarande inte hade slutat blöda ringde jag upp min gynekologmottagning för ett nytt ultraljud, tyvärr arbetade inte min gynekolog just den veckan men en annan gynekolog kunde ta emot mig.
Jag var då i vecka 6+5 och då ska man kunna se ett hjärta slå på skärmen. Hade inga förhoppningar för att det skulle gå bra utan ville bara få svar på att det var ett missfall. Så att man kunde pusta ut, dessutom ville jag inte vänta ut det som jag har gjort en gång förut, utan ville skrapas.
Gynekologen som tog emot mig var snäll och pratade inte särskilt mycket utan förstod att jag ville ha det klart för mig så fort som möjligt. Han såg inget hjärta slå, han sade att han ville konsultera en annan läkare innan han gav negativit besked, tydligen brukar de göra så där. Så han gick iväg en stund medans jag väntade. Det gick fort och han kom tillbaka och sade att han inte ville skicka mig på skrapning än, utan ville avvakta en vecka till, för ibland kan det vara för tidigt att se. Han sade också att han förstod att det var jobbigt för mig, men att det ändå var bättre att vänta så att man inte skickar mig på skrapning och så skulle allt gå bra.
När jag gick därifrån var jag helt säker på att det var missfall, lite jobbigt känndes det att få vänta en vecka till. När jag var i vecka 7+5 gick jag tillbaka, den här gången träffade jag min riktiga läkare som jag brukar gå till. Han pratade inte heller särskilt mycket utan jag fick hoppa upp i gynstolen direkt för att man skulle kunna se. Hade inget hopp alls utan förväntade mig att jag skulle få skrapas inom de närmaste dagarna. HJÄRTAT SLOG! Jag som fortfarande blödde blev mycket förvånad, tror igentligen att min läkare blev lika förvånad som jag. Han gratulerade mig och sade att blödningen inte alls behöver ha något med graviditeten att göra, att en del blöder som sagt var. Men han förstod min oro och sade att vi kan boka in ultraljud nu en gång i veckan bara för att se att allt växer som det ska.
Fortsatte sedan att blöda och gjorde ultraljud varje vecka, och allt växte som det skulle. I vecka 12 slutade jag dock blöda- Det var den magiska gränsen dessutom när risken för missfall minskas! Jag pustade ut, i vecka 13 gjorde jag NUPP-UL, där man beräknar risken för downs syndrome. Allt såg bra ut, jag blödde inte, nu ska det gå bra tänkte jag!
Det tog 3 dagar efter det, en söndag var det. Jag stod och lagade middag till hela familjen, min man tog hand om Neo och var också i köket. När jag står och rör i maten känner jag hur det rinner längs benen, känns nästan som om jag håller på och kissar på mig- Fast jag kunde inte stoppa det. Springer till toaletten samtidigt som jag säger till min man: -"Jag tror jag håller på och kissar på mig."
Att jag kissar på mig händer inte varje dag ;-) Så min man kom efter mig och frågade; -"Varför blir det så?", jag svarar att det kanske beror på att livmodern trycker på urinblåsan. När jag sätter mig på toaletten tittar jag ner i trosorna och ser hur de är överfyllda med blod! Skriker till min man: -"Det här ser inte bra ut." Han kommer och tittar och säger att det verkligen inte gör det. Han ringer till sjukvårdsupplysningen som jag sedan får prata med och de tycker att jag ska åka in till akuten för att kolla för säkerhets skull. Det är inte bra att blöda så mycket. Fyllde en STOR nattbinda på cirka 5 minuter.
När jag väl kommer fram till gynakuten behöver jag inte vänta särskilt länge, gynekologen tittar länge och hittar inte var blödningen kommer ifrån. Att jag blöder rikligt ser hon då jag får visa både min binda och det rinner längs benen... Hon hittade ett hematom i livmodern (en blödning), men inget mer. Fostret lever och verkar ha det bra, moderkakan blöder inte... Hon bestämmer att jag ska få blodstillande intravenöst genom armen så att blödningen stoppas upp snabbt, sedan blir jag inlagd. Hon skriver dessutom ut ett sjukskrivningsintyg till mig då jag ska vila i en vecka.
När jag ligger inlagd får jag inte röra mig mer än att gå till toaletten, det blodstillande hjälper och jag slutar blöda så mycket, det som kommer är gammalt blod bara... Dagen efter gör de ett till ultraljud på mig, där ser den andra läkaren inte heller varför jag blödde så mycket, hon ser dock att barnet mår bra och blödningen i livmodern. Hon säger till mig att jag kommer blöda gammalt blod ett tag då blödningen måste komma ut, men om jag blöder färskt blod igen ska jag åka dit direkt igen. Jag blir utskriven med strikta förhållningsregler att vila.
I vecka 16 slutade blödningarna helt och jag har nu inte blödit mer sedan dess *peppar peppar* Tänk ändå att denna graviditet har gått vägen, sitter här nu i vecka 33, det trodde jag aldrig när jag satt där med alla blödningar. Tror inte att många av mina vänner trodde att det skulle gå vägen heller och läkarna var nog inte heller övertygade. Känns ganska bra iallafall, nu har jag en liten som sparkar där inne, hon verkar må bra. Och varför jag blödde så mycket kommer jag nog aldrig få svar på. Och igentligen, vem behöver svar på allt? ;-)
Nu ska jag sätta mig och titta på prison break och ta det lugnt.
Kommentarer
Trackback