Jennie

Höll Dejan på och fixade i trädgården, vi håller på och förbereder för att göra en sandlåda. Så då bestämde vi andra oss för att gå ner till Tumba C, först var det mulet men under dagen så blev det varmare och soligare och riktigt bra väder efter ett tag.

Rebeca, Neo, Ida och jag gick dit. Alltså jag med alla mina barn, det var jättetrevligt. Rebeca köpte en kavaj, ett par solglasögon, mascara (ja vad stor hon börjar bli nu), mascaraborttagare och vårskor. Jag hittade jättesöta kläder till Ida på Lindex, bamsekläder. Har aldrig insett varför folk gillar Bamsekläder förut, för jag har aldrig gillat dom. Tycker nog också fortfarande att bamsekläderna till killar är inte allt för roliga, men till Ida hittade jag en jättesöt sommarklänning, en jättefin vårjacka som var rosa och jättetuff, 2 st bodysar och ett par fina byxor. Neo fick så mycket kläder igår när vi var på Farsta C och handlade på polarn och pyret så det var inte alls synd om honom ;-)

Sen gick vi och köpte korv, jag åt ingen så klart, men barnen. Och efter det unnade jag mig faktiskt en glass, och de andra också. Sedan promenerade vi hem igen. En toppendag, det var jättetrevligt att få umgås med alla sina barn samtidigt, jättemysigt. Det är inte så ofta Rebeca vill hänga med på saker längre, och faktiskt så tvingade jag henne från början att följa med ;-) Men jag tror att hon var ganska nöjd iallafall.

Lilla Ida är 1 månad idag. Vad tiden går snabbt. Ibland när jag tittar på henne så vill jag bara gråta. Inte gråta för att jag är ledsen, utan jag blir så rörd på något sätt. För hon är så fin, så underbar och kärleken är så stor till henne. Visst är det konstigt att man kan uppleva det här gång på gång? Det här är ändå mitt tredje barn. Känner killar så här? Visst vet jag att Dejan älskar den här lilla tjejen, men gör det så ont i hans hjärta när han ser henne att han skulle kunna gråta?

Vi vägde Ida idag, ja inte på BVC för det är lördag idag och det är inte öppet. Utan Dejan fick väga sig på vågen vi har hemma, med och utan Ida. Enligt den skulle Ida nu väga 4,1 kg. Det är lite svårt när vågen inte visar mer utan det blir bara 4,1 kg, kanske skulle det vara närmare 4,2 kg? Tycker att 4,1 kg låter lite, hon vägde 3920 gram för två veckor sedan. Hon känns dessutom ganska rund och inte alls smal. Brukar de hamna i någon platå där vid 3-4 veckor? Äsch ska inte fundera så mycket på det där, utan tro på mig själv. Min mjölk räcker! Så länge hon är nöjd borde det väl inte vara några problem.

Ida har fått några utslag i ansiktet, det är som små små knottror, röda och torra. Först trodde jag att det var hormonplitor, men när det blev värre så kanske det var värmeutslag? Men nu börjar jag fundera på om det inte är någon allergi och att de här utslagen är eksemliknande? För det har blivit värre och värre, nu är utslagen på kinderna, bakom öronen och lite på öronen, på huvudet, även där det växer hår och på halsen. Varför går de inte bort? Ska ringa till BVC på tisdag om det inte går bort till dess.

Grattis Ida till att ha blivit 1 månad. Vad stor du börjar bli, tiden går så snabbt. *trycker på pausknappen*

Ja, det har jag. Tänkte skriva lite här om hur det är att vara överviktig ;-)  Har upptäckt lite tråkiga saker som jag inte hade en aning om förut. Visst har man haft fett på ryggen, men det som jag har nu är helt nytt för mig. Jag har som bilringar på ryggen nästan. De går ihop liksom nästan som när man sitter och magen får bilringar, ja ni vet. Det har jag på ryggen och tröjan vill gärna fastna i den. Ytterst obehagligt. Den kom till när magen började sjunka in lite mer och allt inte var så där hårt och spänt längre. Magen ska vi inte tala om heller, den har börjat sjunka in nu och kvar är en stor dallrande massa.

Jaja, Ida är bara en månad nu och jag ska inte ha för bråttom, det tar sin tid att komma tillbaka till ursprungsform. Knäna har jag också fått lite problem med, men det har faktiskt blivit lite bättre *peppar peppar*, tror att det också var en svit från graviditeten när jag knappt rörde mig på slutet och hade en mage och kropp som vägde massor. Klart att knäna tar stryk då, nu när jag börjar promenera och leva lite mer normalt igen så börjar knäna kännas lite bättre igen. Kanske de behöver stärkas?

Annars går det bra med viktväktar räknandet, jag äter upp mina points, äter massor av frukt och grönsaker, får i mig en hel del fett och mjölk. Allt för att lilla Ida och jag ska få i oss allt jag äter. Ni som kan lite om viktväktarna kan få veta att jag får äta 36 points! Det är inte lite det, så det går ingen nöd på mig. Utan jag äter mig garanterat mätt, det ända är att jag har fått tänka om lite grann. För den som är intresserad av att få veta så är en pizza 36 points, det är alltså hela mitt dagsintag, så jag kan inte äta snabbmat för det räcker inte mina points till, men vanlig mat kan jag äta bra av. Dessutom tar jag något eller några mellanmål också. Anledningen till att jag får äta så mycket och SKA äta så mycket är för att jag ammar.

Har ju som sagt var försökt att kämpa med vikten. Inte så att jag bantar, ska man inte göra när man ammar. Men något måste göras, för så här stor vill jag inte vara! Har en massa pluskilon efter graviditeten och jag var inte trådsmal innan. Är nu mycket ohälsosamt fet, och det är ju inget man vill vara. Hälsan måste jag också ta hand om nu för mina barns skull. Dessutom börjar knäna att kärva lite.

Fick reklam från viktväktarna i fredags, mmm tänkte jag. Kanske jag skulle ge det en chans iallafall? När Neo hade fötts så började jag på viktväktarna och gick ner några kilon, dock var inte Neos viktuppgång tillfredställande tyckte BVC då. Skyllde allt givetvis på viktväktarna och lade av. Nu börjar jag fundera på om det var viktväktarnas fel eller om vi bara hade hamnat i den där amningsplatån folk pratar om? Då barnet slutar gå upp i vikt så mycket, nu har ju dessutom WHO gått ut med att rekommendationerna för amningsbarn inte stämmer. Kan det alltså ha varit så att viktuppgången ändå hade stannat av om jag inte hade börjat på viktväktarna? Det kommer jag aldrig få svar på, men jag bestämde mig för att vänta tills idag. Jag skulle väga mig en dag tidigare (skulle annars ha vägt mig imorgon, torsdag) och hade inget hänt på vågen så skulle jag gå till viktväktarna och ge det en chans. Jag vägde mig idag, och vad visar då vågen?

-0.1 kg! Om man tänker på vad jag vägde för 2 veckor sedan så är det +0.3 kg. Jahapps, har verkligen motivation nu, solen skiner, det är kul att vara ute och promenera och jag vill verkligen inte vara så här ohälsosamt fet i framtiden! Sagt och gjort gick till viktväktarna idag, ska gå på deras amningsprogram, lite läskigt är det, tänk om jag förstör amningen nu? Har iallafall bestämt mig för att äta 3 tsk olja varje dag i maten (vilket viktväktarna rekommenderar ammande), dricka massor av mjölk för att få i mig kalciumet, och äta 1 avokado varje dag. Då borde jag få i mig det viktigaste, sedan får man väl kompletera med grönsaker, frukt och annan mat. Igentligen, hur kan man förstöra amningen genom att bara äta nyttigt? Jag tänker som sagt var se till att jag får i mig ganska mycket fett genom olja och avokado. Det blir dock nyttigt fett, kanske till skillnad mot vad jag äter idag. Är jag vrålhungrig någon dag och har ätit upp mina points tänker jag dessutom tillåta mig att äta något nyttigt om jag ändå är hungrig. Tror att det då är kroppens sätt att visa att jag behöver få i mig mer.

Så nu får ni hålla tummarna för att Ida inte slutar att gå upp i vikt, utan att hon kan ta lite av mina kilon istället ;-)

Godnatt!

Jahapps och så kom man till vägdagen, och våger står på + 0,4 kg!!!! Vad sjutton, iof har det varit påsk och jag har väl fuskat lite, men inte alls ätit så mycket som jag skulle ha gjort en påsk. Iof är jag ständigt hungrig och äter en massa, men hur ska man undvika det när man ammar? Ska jag gå hungrig? Har iallafall börjat med att dricka en massa vatten.

Ja det är bara att ta nya tag, kör på likadant den här veckan, alltså med minus sötsaker.

Som grädde på moset snöar det där ute... *Suck* Vart tog våren vägen?

Grattis och fina inlägg jag har fått här, för det har jag missat? Får skylla på amningshjärnan ;-)

Allt går bra här och jag är så lycklig. Har världens finaste barn känns det som nu. Idag var jag på BVC och vägde lilla Ida och hon väger nu 3920 gram och är 51.7 cm lång, huvudomfånget är 36 cm. Så hon börjar bli stor lilla stumpan.

Hon är exakt 3 veckor idag, och för att jag ska slippa gå dit när hon är fyra veckor så gjorde BVC-sköterskan 4-veckorskontrollen redan nu, dvs kollade om hon kan fixera blicken och följa ett rött hjärta, och det kunde hon. Så hon fixade det redan vid 3 veckors ålder vilket var bra.

Sedan gick jag, Dejan, Neo och Ida till Tumba C där vi åt lunch och träffade en jobbarkompis till Dejan som höll oss sällskap. Det händer en del på jobbet där, så de hade en hel del att prata om.

Efter det gick jag till Rebecas skola på utvecklingssamtal och allt var så bra. Läraren hade bara possitivt att säga om Rebeca och det går så bra för henne vilket är kul. Hon har lätt för sig och är bland de duktigaste i matte, svenska och spanska vilket inte är dåligt. Hoppas det fortsätter så, men nu blir det bara svårare och svårare. Hon går redan i 6:an och tempot är högt. Har lite ångest för när hon ska börja i 7:an, men det ska nog gå bra. Näe nu är reklampausen slut och jag ska gå och titta på Invasion igen. Vi ses!

Men nu gör jag ett försök, Neo och Dejan är på väg ut och lilla Ida ligger här och tittar på mig på en liten filt. Får se hur länge hon är nöjd. Livet som 3-barns mamma går fantastiskt bra faktiskt om jag får säga det själv. Det är jättekul.

Dock har Neo kommit ur smekmånadsfasen nu, och det kommer lite tjuvnyp här och där. Det får vi försöka få bort, oftast är det inte så jättehårt, men ibland känns det som om han ska bryta av henne fingrarna eller något liknande. Samtidigt som man ser att han tycker om henne, han vill gärna titta på henne, ta på henne, smeka henne, men rätt som det är så kommer det där tvuvnypet, precis som om han bara inte kan låta bli....

Tur att man är förskollärare och inser att det är normalt.

Min kropp har börjat återhämta sig från förlossningen också, har inte samma behov av att sova mitt på dagen heller, och fogarna och livmodern gör inte lika ont längre. Det är skönt, nu har jag bara det svåraste att ta itu med, vikten! Träffade kockerskan på mitt jobb i måndags, och hon sade till mig: "Du blir bara större och större, när ska du ha igentligen?" Hehehe att jag hade fått för nästan 2 veckor sedan var inte så där jättekul att behöva säga. Vet inte vem som kännde sig dummast, hon eller jag?

Vägde mig idag, jag som har gått upp 28 kg sedan inskrivningen har drygt 20 kg kvar, 20,8 kg rättare bestämt! Så nu ska jag rapportera här för att jag ska lyckas, det blir lite av en hållhake på mig. Varje torsdag ska jag väga mig för den som är nyfiken. Hur ska jag göra för att lyckas då? Jo eftersom jag ammar vill jag inte gå ner för fort, så jag börjar med att utesluta allt onödigt sött, såsom;
fikabröd
godis
läsk
juice och saft osv.

Det ända jag ska dricka från och med nu är mjölk och vatten, om inte det här fungerar kanske jag får göra något åt maten också, men jag provar så här först. Undantagen blir en dag i veckan, men då ska jag inte vräka i mig utan med måtta.

Näe nu börjar hon låta lite här bredvid, jag som hade tänkt att hinna duscha också. Vi ses!

Har varit lite upp och ner om man säger så.

Jag åkte hem från sjukhuset ganska snabbt, redan på onsdag eftermiddag var jag hemma. Hade igentligen tänkt att åka hem tidigare men barnläkaren upptäckte att Idas navel blödde när hon gjorde sin undersökning och hon ville inte släppa hem mig förrän den hade slutat. Först förstod jag inte varför, hade för mig att alla navlar blödde lite? Men på eftermiddagen kom en annan läkare och tittade på naveln, den blödde fortfarande lite, gummisnöret som de hade knytit naveln med hade släppt lite. Han knöt då en ny tråd och sedan sydde han runt om naveln. Jag frågade honom varför det var så viktigt och varför det inte fick blöda.

Han svarade att eftersom det kan vara öppet fortfarande in till bebisen så vågar man inte chansa. Han har aldrig varit med om att under sina 30 år som barnläkare att någon bebis har förblött, men han ville ändå inte chansa. Oj då, förblöda? Det lät allvarligt, tur att de höll det under uppsikt iallafall. Kan tillägga att efter att han hade gjort de där "ingreppen" på naveln så har den inte blött mer.

Kom iallafall hem, och det var så skönt. Neo var lite avvaktande, och tog lite avstånd från mig i början. Man kan nog rent utav säga att han ignorerade mig och inte ville veta av mig. Han tittade på mig och bebisen som om "jag inte var klok". Istället tydde han sig desto mer till Dejan. Det har dock gått bättre och bättre, och numera så vill han vara med bebisen, han vill hålla henne, krama henne, smeka henne, pussa henne. Han har också börjat vilja vara med mig igen. Det gjorde ont ska jag säga när han ignorerade mig så där.

Iallafall onsdagen flöt på bra med lilla Ida. Torsdagen kom, man märkte att hon var hungrig och min mjölk hade inte kommit igång riktigt. Men annars var allt okej, BVC-sköterskan kom på hem besök och vad ska man säga. Allt flöt på.

På fredagen tyckte jag att lilla Ida verkade slö och hon hade dessutom blivit gul. Ringde till BB och de ville att jag skulle komma in på kontroll. De tog en minolta, och visst var hon gul. Så efter det tog de bilirubin prov och det var också ganska högt, dock inte så högt att man måste sola. Men det fick inte bli högre! Fick order om att tilläggsmata Ida med babysemp. Tydligen är det viktigt att bebisarna får i sig tillräckligt med mat när de har blivit lite gula. Hon hade dessutom gått ner nästan 10% av sin vikt.

Vi skulle gå på återbesök på lördagen för att se att det hade blivit bättre. Var på återbesöket på lördagen, Ida hade blivit piggare av maten, gått upp i vikt och allt verkade bra. De tog också minoltan vilken var något lägre. Åkte hem på lördagen och kunde pusta ut. Vad skönt, nu verkade allt ha lugnat ner sig.

Men natten till söndagen vaknade inte Ida av sig självt, jag fick väcka henne hela tiden. Dessutom fick jag tvinga i henne maten, hon vägrade äta och ville bara sova. Så på söndagen fick jag ringa till BB igen, de hänvisade mig till Barnakuten på Huddinge då de inte har någon barnläkare på söndagar. Ringde till barnakuten och de ville att jag skulle komma in. Satt på akuten i 5 timmar och stirrade in i ett rum. Var inte så kul. Känndes nästan som om man inte har gjort annat än att ha varit på sjukhus sedan Ida föddes.

De tog en massa prover, infektionsprover, blodbasprover och bilirubin igen. Bilirubinet var lika högt som i fredags, de andra proverna var bra. Läkaren och jag funderade lite över om hon kan bli så trött av all mat, så vi bestämde att sluta med all koppmatning och ge amningen en chans nu. De ville inte släppa mig helt nu heller eftersom bilirubinet måste sjunka först. Så jag fick ett återbesök på måndagen.

Idag (måndag) var vi tillbaka på återbesök och det tog "bara" 3 timmar. Alla prover var bra, och bilirubinet hade sjunkit, vilket var jättebra. Så nu är vi på rätt väg, det behövs inga mer prover utan nu är det viktigaste att se till att Ida går upp i vikt. Tydligen går det lite hand i hand, bilirubinet går ner när barnet går upp i vikt. Så akutbarnläkaren tyckte att jag ska gå till BVC och väga henne redan på torsdag, så att man har lite koll på vikten. Hon hade dock gått upp i vikt idag också och hennes vikt stannade på näpna 3150 gram.

Efter det var det bara att köra direkt till Södertälje sjukhus där vi hade tid för hörselkontroll. Hörselkontrollen gick också bra, hon hör tydligen jättebra. Hur man kan mäta det med en dator är för mig en gåta, men säger de att hörseln är bra så är jag nöjd. Så den här dagen var stressig värre, men jag känner mig ganska nöjd för nu hoppas jag att vi slipper åka till sjukhus på ett tag.

Ida är iallafall världens underbaraste, och amningen går jättebra nu *peppar peppar*, hon vaknar och suger bra, och jag har massor av mjölk i brösten. Att Neo nu också tycker om henne mycket är så roligt, jag älskar min lilla familj så mycket. Eller lilla och lilla, vi är iallafall fem stycken ;-)

Ida 4 dagar gammal.