Jennie

Har varit lite upp och ner om man säger så.

Jag åkte hem från sjukhuset ganska snabbt, redan på onsdag eftermiddag var jag hemma. Hade igentligen tänkt att åka hem tidigare men barnläkaren upptäckte att Idas navel blödde när hon gjorde sin undersökning och hon ville inte släppa hem mig förrän den hade slutat. Först förstod jag inte varför, hade för mig att alla navlar blödde lite? Men på eftermiddagen kom en annan läkare och tittade på naveln, den blödde fortfarande lite, gummisnöret som de hade knytit naveln med hade släppt lite. Han knöt då en ny tråd och sedan sydde han runt om naveln. Jag frågade honom varför det var så viktigt och varför det inte fick blöda.

Han svarade att eftersom det kan vara öppet fortfarande in till bebisen så vågar man inte chansa. Han har aldrig varit med om att under sina 30 år som barnläkare att någon bebis har förblött, men han ville ändå inte chansa. Oj då, förblöda? Det lät allvarligt, tur att de höll det under uppsikt iallafall. Kan tillägga att efter att han hade gjort de där "ingreppen" på naveln så har den inte blött mer.

Kom iallafall hem, och det var så skönt. Neo var lite avvaktande, och tog lite avstånd från mig i början. Man kan nog rent utav säga att han ignorerade mig och inte ville veta av mig. Han tittade på mig och bebisen som om "jag inte var klok". Istället tydde han sig desto mer till Dejan. Det har dock gått bättre och bättre, och numera så vill han vara med bebisen, han vill hålla henne, krama henne, smeka henne, pussa henne. Han har också börjat vilja vara med mig igen. Det gjorde ont ska jag säga när han ignorerade mig så där.

Iallafall onsdagen flöt på bra med lilla Ida. Torsdagen kom, man märkte att hon var hungrig och min mjölk hade inte kommit igång riktigt. Men annars var allt okej, BVC-sköterskan kom på hem besök och vad ska man säga. Allt flöt på.

På fredagen tyckte jag att lilla Ida verkade slö och hon hade dessutom blivit gul. Ringde till BB och de ville att jag skulle komma in på kontroll. De tog en minolta, och visst var hon gul. Så efter det tog de bilirubin prov och det var också ganska högt, dock inte så högt att man måste sola. Men det fick inte bli högre! Fick order om att tilläggsmata Ida med babysemp. Tydligen är det viktigt att bebisarna får i sig tillräckligt med mat när de har blivit lite gula. Hon hade dessutom gått ner nästan 10% av sin vikt.

Vi skulle gå på återbesök på lördagen för att se att det hade blivit bättre. Var på återbesöket på lördagen, Ida hade blivit piggare av maten, gått upp i vikt och allt verkade bra. De tog också minoltan vilken var något lägre. Åkte hem på lördagen och kunde pusta ut. Vad skönt, nu verkade allt ha lugnat ner sig.

Men natten till söndagen vaknade inte Ida av sig självt, jag fick väcka henne hela tiden. Dessutom fick jag tvinga i henne maten, hon vägrade äta och ville bara sova. Så på söndagen fick jag ringa till BB igen, de hänvisade mig till Barnakuten på Huddinge då de inte har någon barnläkare på söndagar. Ringde till barnakuten och de ville att jag skulle komma in. Satt på akuten i 5 timmar och stirrade in i ett rum. Var inte så kul. Känndes nästan som om man inte har gjort annat än att ha varit på sjukhus sedan Ida föddes.

De tog en massa prover, infektionsprover, blodbasprover och bilirubin igen. Bilirubinet var lika högt som i fredags, de andra proverna var bra. Läkaren och jag funderade lite över om hon kan bli så trött av all mat, så vi bestämde att sluta med all koppmatning och ge amningen en chans nu. De ville inte släppa mig helt nu heller eftersom bilirubinet måste sjunka först. Så jag fick ett återbesök på måndagen.

Idag (måndag) var vi tillbaka på återbesök och det tog "bara" 3 timmar. Alla prover var bra, och bilirubinet hade sjunkit, vilket var jättebra. Så nu är vi på rätt väg, det behövs inga mer prover utan nu är det viktigaste att se till att Ida går upp i vikt. Tydligen går det lite hand i hand, bilirubinet går ner när barnet går upp i vikt. Så akutbarnläkaren tyckte att jag ska gå till BVC och väga henne redan på torsdag, så att man har lite koll på vikten. Hon hade dock gått upp i vikt idag också och hennes vikt stannade på näpna 3150 gram.

Efter det var det bara att köra direkt till Södertälje sjukhus där vi hade tid för hörselkontroll. Hörselkontrollen gick också bra, hon hör tydligen jättebra. Hur man kan mäta det med en dator är för mig en gåta, men säger de att hörseln är bra så är jag nöjd. Så den här dagen var stressig värre, men jag känner mig ganska nöjd för nu hoppas jag att vi slipper åka till sjukhus på ett tag.

Ida är iallafall världens underbaraste, och amningen går jättebra nu *peppar peppar*, hon vaknar och suger bra, och jag har massor av mjölk i brösten. Att Neo nu också tycker om henne mycket är så roligt, jag älskar min lilla familj så mycket. Eller lilla och lilla, vi är iallafall fem stycken ;-)