Jennie

Dock börjar jag känna att det börjar vända på mig, visst är jag fortfarande lite snorig, trött osv, men tycker ändå att jag känner mig bättre. Neo känns dock fortfarande lite sjuk så att vi får stanna hemma imorgon med *suck*. Hela hemmet börjar se ut som ett enda stort kaos, Neo drar fram allt när han är hemma och det är jobbigt för mig som är höggravid att gå och plocka när jag knappt kan böja mig ner ;-)

Läste idag om en tjej som fick föda fram sin döda bebis igår, jag tänker på henne, så hemskt. Hon var i ungefär samma vecka som jag är i nu, hon brukade skriva på samma diskussionsforum som mig. Hennes barn hade tydligen lyckats trassla in sig i navelsträngen, maximal otur. Hur kan sådana saker få hända, så orättvisst? Tårarna bara rann på mig när jag läste detta och man förstår hur skört livet ändå är. Mina tankar går verkligen till henne och hennes familj.

När man läser om sådana saker så förstår man att man inte kan ta saker för givna, ibland brukar jag skrämma upp mig själv när jag inte har kännt fosterrörelser på några timmar, har det inte hänt något osv? Jobbigt att man aldrig ska kunna sluta oroa sig, men det är väl något av föräldraskapets baksidor antar jag, för man fortsätter ju att oroa sig även när barnen är födda...