Jennie

Det började för två veckor sedan, Neo blev förkyld, han var hemma några dagar och när han var frisk fick han gå tillbaka till förskolan. Han hade kvar en del av hans hosta men det var ändå under kontroll. I fredags eskalerade hostan, och på lördagen åkte Dejan till närakuten för att få hostmedicin. Där konstaterades det att det var virus och han fick mollipect. Men på lördag-kvällen fick han feber, 40 grader. Han vägrade dricka mollipect dessutom, det smakade alldeles för illa så vi slutade med det. Han framkallade kräkningar när han fick det *suck*

På söndagen gick febern ner till 38 grader och på kvällen låg den på 37.6 grader. Han var väldigt pigg men mycket hostig. Jag och Dejan bestämde oss för att fråga Rebeca om hon kunde vara med honom, hon hade ju ändå höstlov. Han hade ju inte särskilt mycket feber utan det ända problemet var ju att han var hostig. Sagt och gjort, för att vi skulle slippa vabba så var hon hemma. Jag slutar klockan ett på måndagar dessutom så hon skulle inte behöva vara med honom så länge. Vi lämnade ett piggt och glatt barn, med 37.6 grader på morgonen igen, han hade matlust och var ganska så hostig. Inga problem eller hur?

Vid halv ett ringer Rebeca mig till jobbet och säger att Neo är så konstig, han vägrar äta, och ser bara sömnig ut. Jag blir givetvis orolig men säger till henne att han kanske bara är sömnig. Jag kommer ju också snart.

När jag kommer och ska hämta Neo så sover han. Han känns ganska så varm, jag tar tempen 40,3 grader, han har inte ätit något sedan morgonen. Vid tvåtiden då vi ska äta mellanmål hostar han så att han spyr. Han ser väldigt apatisk och trött ut. Jag blir ganska orolig, ringer Dejan på jobbet och säger att han får komma hem för Neo behöver komma till sjukhuset. Neo hostar en gång till så att han spyr. Han orkar inte vara vaken, så jag lägger mig hos honom. Han somnar. När Dejan kommer hem sover han fortfarande, han väcker honom så att de kan åka till närakuten.

Jag och Ida stannar hemma, det är lättast så. På vägen till närakuten hostar Neo en gång till i bilen så att han spyr. När han kommer fram till närakuten säger Dejan att Neo har hög feber och då får han komma in nästan meddetsamma (han behövde bara vänta 15 minuter, det var snabbt jobbat tycker jag), han fick alltså gå före de andra. När han kommer in till doktorn hostar han så att han spyr igen, den här gången är magen helt tom, han har ju inte ätit och druckit något sedan i morse så det kommer bara galla och slem.

Doktorn konstaterar att han är väldigt tjock i halsen, har en riktigt slemmig hosta, så han måste äta mollipect, vi måste hitta något sätt att få i honom den. Dessutom har Neo öroninflammation, inte konstigt att han klagade på att han hade ont, så vi måste också få i honom kåvepenin. Dessutom syns det på hans hud att han är uttorkad, så vi måste få i honom något, spelar ingen roll vad det är, det kan vara glass, bara han får i sig kalorier. Om vi inte lyckas få i honom dessa tre saker så måste han läggas in.

Dejan säger att vi ska göra allt för att få i honom det. Och det har varit en kamp, han har spottat och försökt spy när vi har gett honom medicinerna trots att vi blandade i en massa saker i medicinerna. Men han är verkligen jättesvår. Nu sist gjorde vi så att vi gav honom kåvepeninen med spruta och jag sprutade in det i kinden samtidigt som Dejan höll fast honom, vi fick göra så 3 gånger innan vi fick i honom det.

Jag tycker så synd om Neo när han är så ledsen, samtidigt måste vi få i honom, det är ju för hans bästa. Men visst känns det hemskt när man måste använda våld för att få i honom medicinerna.

Det här är tredje gången på 1 1/2 månad som Neo blir sjuk. Första 1 1/2 månaden som han började på förskolan var han aldrig sjuk och nu känns det som om han är sjuk jämt. Dejan och jag har delat på vabbningen hela tiden så trots allt har jag bara varit hemma 3 dagar hittills. Men imorgon blir det min fjärde. Och sedan får vi se hur vi gör. Dejan har massor på sitt jobb just nu, men jag vill inte heller ta allt. Svårt det där. Samtidigt förlorar vi mycket mindre pengar när jag är hemma. Vi får se hur vi gör på onsdag....

Hur gör ni andra som vabbar?

Kram Jennie