Jennie

Igår slutade jag jobbet klockan 12.00 så då passade jag på att gå till Tumba C och fotografera barnen. När jag väl var där passade jag på att gå några ärenden och ta en fika. Man fick nästan som en slags flashback på hur det var när man var föräldraledig. Springa omkring och strosa och bara göra det man själv vill göra. Den tiden har man sällan längre. Samtidigt vet jag inte om jag kan säga att jag saknar det. Missförstå mig inte, jag älskade att vara föräldraledig, sitta och snacka skit med vänninor hela dagarna ;-) Dock blev det inte så mycket skitsnack, utan det blev mest barnprat. Jag har inte längre samma behov av att bara prata barn längre, man är ju så mycket mer än bara mamma. Det händer ju också så mycket mer i vårt liv nu än bara barnen, vi bygger hus, min viktnedgång, våra arbeten mm.

När man arbetar så är man så mycket mer än "bara" mamma. Dock är det ju tufft att få livet att gå ihop med arbete, hämtning/lämning, städning, matlagning och vabbdagar med mera. Man går ju och är på helspänn och är rädd för att barnen ska bli sjuka. Inte för att jag inte vill vara hemma med dom, men jag får så dåligt samvete gentemot jobbet. Det är verkligen splittrat att vara småbarnsmamma och arbeta. Samtidigt som man vill vara med sina barn och vill deras bästa, så känner man ett ansvar gentemot jobbet. Idag känner jag mig extra trött då jag har jobbat två kvällar i rad. I tisdags hade vi knytkalas på jobbet, föräldrarna fick ta med sig en varsin maträtt, och sedan fick alla äta av allt. Det var jättegott, men vad illa jag mådde efteråt... Det var iallafall jättetrevligt, men efteråt är man helt slut. Och igår hade vi personalmöte. Nu sätter utvecklingssamtalen igång också, så det är en hel del att göra hela tiden.

Jag trivs jättebra på jobbet med dom jag arbetar med, vi har jättekul och arbetar bra ihop. Dock är det svårt att få schemat att gå ihop, hoppas det ordnar sig snart så att vi har ett vettigt schema. Idag blev jag t ex lämnad klockan tre med 11 barn, iof skulle många av dom gå hem ganska snart men ändå. Det är bara att stänga in sig, sätta sig på golvet och försöka hålla dom lugna genom att läsa en bok eller någonting. Det fungerade faktiskt väldigt bra, en förälder kommenterade till och med det, är du ensam med alla barnen, och ändå är det så lugnt. För er som inte tycker att 11 barn är så mycket kan jag tala om att jag arbetar på en småbarnsavdelning. Dock var det också på grund av att en personal var sjuk som det blev så här.

Men det var ju inte allt det här jag ville skriva om utan jag ville berätta om korten, jag är så glad att jag gick ner igår och tog kort. Tycker dom blev så bra, här har ni ett axplock:


I början var dom ganska svårflörtade.

Sedan försöker Neo se ganska sur ut fast han har svårt att hålla sig för skratt...

Han mjuknar upp, fast vill helst inte skratta....

Nej jag vill inte skratta tycker han...

Nu kan han inte hålla sig längre...

En riktigt glad kille, men Ida är inte med....

Fortfarande glad men Ida vill inte. Det är verkligen svårt att ta syskonkort, när den ena är glad så är den andra ledsen osv...

Ett sådant tålamod hon hade fotografen och vad hon kämpade, hon skulle verkligen få Ida att skratta.

Nu är Ida glad, men varför börjar då Neo och larva sig? Vad är det han gör med tungan nu då??? ;-)

Nu är Ida verkligen på g, men Neo börjar tycka att det är jobbigt att sitta still...

Det här blev det sista kortet, sedan orkade inte Neo sitta still längre. Blev ändå väldigt nöjd, jag valde mellan kortet med tungan och det här sista. Tillslut valde jag det sista kortet, tyckte att det var så fullt av liv. Vilket kort är din favorit?

Kram Jennie