Jennie

Här har jag skrivit ner vad som hände under min operation. Igentligen mest för min egen skull men är någon intresserad så får ni gärna läsa. Ett tag känndes det lite dramatiskt men nu undrar man om allt verkligen har hänt? Jag mår ju som en prinsessa    Här kommer min berättelse iallafall:

Iallafall det här är min version av vad som hände. Eftersom jag inte orkade anteckna dom två första dagarna så har jag försökt att minnas så mycket som möjligt så här efteråt så det kan nog bli ett eller annat fel, men tror att jag ska komma ihåg så mycket som möjligt. Om du är väldigt nojjig och ska opereras snart så kanske du inte ska läsa här.

22 Februari operationsdagen

Vaknar klockan 04.30, tar två stora glas saft, är så törstig och vet att nu kommer jag inte få dricka på ett tag.

Går och duschar, packar ihop, sedan väcker jag gubben och barnen och vi sätter oss i bilen. Kör till sjukhuset där mannen lämnar mig. Är faktiskt inte jättenervös, visst lite nervig är jag allt, men känner mig ändå ganska lugn. Kommer in på avdelningen där en sköterska tar hand om mig, jag kommer dock inte ihåg allt hon gjorde? Tog prover, jag fick lugnande, fick ta på mig en vacker klänning och strumpor.

Sedan kör hon ner mig på operationen, känner mig lite nervös dock har det lugnande gett effekt på mig så trots nervositeten är jag väldigt lugn. Innan operationen fick jag ligga och vänta i ett rum för att narkosteamet sedan skulle hämta mig. Efter ett tag (en evig väntan) känndes det som, kom narkosteamet och hämtade mig. Jag fick lägga mig på deras brits, frös som sjutton, det var kallt i det där rummet. Men då lade de en jätteskön och uppvärmd filt på mig. De börjar sätta en massa nålar på mig, jag hade fått embla så det gjorde mig ingenting. Narkosläkaren frågade mig om jag hade ätit någon smörgås så här på morgonen? Vad händer om jag har gjort det, svarade jag. Ja då får du åka hem igen, man får absolut inte äta någon smörgås innan operationen, men det hade jag ju inte gjort så jag slapp åka hem  

Sedan fick jag andas syrgas ett tag, och sedan sövdes jag.

******************************************************************************************************************

När jag vaknade på övervaket så var jag så törstig, törstig. Ropade att jag ville dricka, fick suga på några skumgummipinnar istället. Läkaren eller sjuksköterskan där gav mig insulin eftersom jag hade för högt blodsocker. Konstigt har ju aldrig haft problem med blodsockret förut???  De förklarade för mig att de hade satt igång sockerdroppet för snabbt på mig så därför fick jag högt blodsocker.

Frågar sjuksköterskan/läkaren där när han skulle ge mig insulinet hur min mage såg ut. Han kikade och sade att det var 7 stycken titthål. Åhhh vad skönt, det blev titthål!!! Jag blev så glad, frågade honom hur lång tid operationen tog, han kikade i mina papper, den tog 3 timmar. Okej tänkte jag. Efter ett tag kom några ur narkosteamet och kollade till mig, då frågade en av dom hur operationen gick och hon sade att den hade gått bra. Ville så gärna prata med läkaren och höra hur det hade gått ju. Men kännde mig ganska så euforisk och lycklig. Nu var det gjort, och jag levde!   

Klockan 17.00 kom sjuksköterskan från avdelningen och hämtade mig, jag vet inte om det var allt lull-lull jag hade fått eller vad, men jag blev helt överlycklig av att se henne. Pratade glatt på om allt möjligt och hon var så snäll och tog hand om mig. När jag kom upp på rummet satte jag direkt på mobiltelefonen och ringde mannen och berättade att allt hade gått bra. Han lät väldigt glad av att höra min röst, han var nog orolig stackarn. Hade försökt att ringa flera gånger   

Sedan ringde mamma, precis när vi pratade kom sköterskorna och skulle ta några prover, jag mådde illa (vilket inte var konstigt, gör jag alltid av narkos). Jag fick medel mot illamående, men det hjälpte inte. Klockan var nu cirka 19.00. Jag kved och sade att jag mår illa jag mår illa. De gav mig lite till, hjälpte inte ändå. Jag frågade uskan vad som skulle hända om jag kräktes, för det var verkligen nära nu, och hon sade att det inte är något bra för då kunde hela magen spräckas?!? Vet inte om hon skojade eller försökte skrämmas, men när man är i det tillståndet tål man verkligen inte sådana skämt och jag tog henne på orden tänkte att jag får inte spy inte spy osv.

Efter kanske 15 minuter? Kunde jag inte stå emot utan sade att jag mår så illa det känns som om jag ska kräkas, uskan gav mig då en sådan där påse att spy i. Jag kräktes direkt-blod!!! Hon ropade direkt på sjuksköterskan och sedan tog de mitt HB, hb:t var helt okej om man tänker på att jag var nyopererad, men de tog ändå ett blodprov på mig som skulle lämnas till labbet. Sjuksköterskan sade till mig att jag inte ska vara orolig. Jag frågade om de har varit med om detta förut, att någon hade spytt blod, och hon svarade att det hade de inte. Dock hade någon hostatblod men inte i såna här mängder. Hon gick och ringde kirurgen som jobbade kväll, han som hade mycket att göra trodde inte att det var någon fara men hon bad honom att komma upp ändå nu!

Han kom upp och pratade med mig lite, sade att det bästa är att avvakta, kanske var rester kvar från operationen och man ska inte göra för stor grejj av det. Jag ska observeras under de närmaste två timmarna och ta HB-prov (blodvärdet) ofta så att man ser att jag inte har någon inre blödning.

Blev lite lugnad men var nu jätteorolig för att må illa igen, dock försvann illamåendet direkt efter den kräkningen så det behövde nog komma upp, och nästa gång jag mådde illa hjälpte medicinen direkt.

Slumrar lite halvt om halvt om natten, de kommer in ofta ofta och tar blodtryck och en massa prover. Håller mig under sträng uppsikt.

23 Februari 1 dag efter operation

Är yr, operationen har gjort mig svag, HB:t har gått ner en del under natten, ingen vet vad det beror på? Har iallafall inte spytt blod... Tänkte ringa till min man och min mamma som jag aldrig ringde tillbaka till igår, så de är säkert oroliga. Så jag tänkte låsa upp mobiltelefonen igen. Trycker fel pinkod?!? Trycker en gång till fel ?!? Och sista gången också!!!! Kommer inte ihåg pinkoden, förstår då att jag nog trots allt är ganska svag om jag inte kan komma ihåg en så självklar sak. Ber om en telefon vid sängen så att jag kan ringa till mina nära och kära.

Klockan 10.30 är det dags för kontraströntgen. Får åka ner och vänta utanför ett rum innan en sköterska hämtar mig. Får dricka en äcklig vätska som bara vänder sig i magen, mår så illa... Spyr iallafall inte som tur är. Kontraströntgen tar en timma, tjejerna där försöker skämta lite grann. Men mår inte bra och orkar inte riktigt skämta. Får åka upp till mitt rum och börja äta, de vill dock att jag börjar med en dl vatten. Får i mig det efter ett tag, det är så gott!!! Var så himla törstig!

Jag ska försöka att ställa mig upp, då bara börjar det sipra någonting ner för min mage! På golvet är det en jättestor pöl med blod, förstår inte riktigt vart den kommer ifrån, jag har ju inte spytt nu??? Den kom tydligen från ett av mina sår, en läkare kommer och tittar på det och ordinerar tryckförband, tror inte att man behöver sy...

Eftersom jag är så blodig nu så får de för sig att jag ska duscha. Är så matt så matt. HB:t fortsätter att sjunka och ingen vet varför?!? En uska tar och kör mig till duschen i sängen sedan hjälper hon mig upp på en stol, så att jag kan sitta i duschen, jag känner att jag håller på och svimma, säger till henne: Jag är så yr så yr, sedan blir jag helt plötsligt illamående, skriker till henne: Jag mår illa jag mår illa. Hon springer ut till de där ute och skriker att de måste komma med illamåendemedicin, jag är så rädd för att spy upp blod igen. Får illamåendemedicinen och känner mig lite bättre. Men hon duschar av mig snabbt om benen och så upp i sängen igen. Känner mig då lite bättre. Hon sade till mig: "Du får inte skrämma mig så där, du blev helt kritvit i ansiktet". Och själv tyckte jag inte det var så konstigt för jag kännde mig faktiskt väldigt dålig.

Såret går upp en gång till när jag försöker ställa mig upp och splasch säger det på golvet så det bestäms att det ska sys. En läkare kommer och syr såret. Enda såret jag har synliga stygn på.

Blir bajsnödig, magen kör som bara den nu när jag har börjat dricka. Så jag ber dom att gå med mig på toaletten, en praktikant kör mig till toaletten, hjälper mig att sätta mig (så pinsamt var det när man inte äns kan torka sig själv!) Bajsar ut lite diarre (tror jag) det var väldigt rinnande och det kom en hel del. Ställer mig upp och lutar mig mot rullstolen och ska bli torkad när jag råkar vända mig mot toaletten. Tjejen säger till mig att inte titta, det är lätt va`?!? Och toalettstolen är fylld med blod!!!! Då förstår jag att något inte är som det ska, jag bajsade inte bajs utan blod!!!!

Läkarna kallades upp och pratade med mig, sade att det eventuellt kan bli en omoperation. De skulle ta en massa blodprover på mig för att se om blodet koagulerar som det ska och om jag har ökad blödningsbenägenhet.

Det springer läkare flera gånger den dagen och pratar med mig, "min läkare" sade till mig att det säkert är en inre blödning och att det oftast läker ut av sig självt så han tyckte att man skulle avvakta, men han vill ge mig blod. Han tycker att mitt HB har gått ner för mycket nu. Jag vill inte ha blod! Frågar om man inte kan prova med järnsprutor först? Han sätter dock en gräns på hur lågt blodet får gå ner och säger till mig att blodet är så testat nuförtiden och att jag måste lita på honom. Jaja jag får ge mig. Får sedan två järndropp, hoppas att dom ska hjälpa och att jag inte ska bajsa fler gånger.

Bajsar dock många gånger, kanske var tredje timme och varje gång kommer det cirka en halv liter i toaletten (blod). Pratar med de andra sköterskorna om de har haft något sådant här fall innan och de har de aldrig haft.

Pappa kommer och besöker mig men orkar inte med honom, är så trött och yr... Så han går ganska snabbt, blomman var fin som han lämnade iallafall.

Får veta att min blödningsbenägenhet är inom det normala dock lite åt överkant, men inget exeptionellt... Blodets koagulationsförmåga verkar det heller inte vara något fel på... Alla dessa prover fick jag ta för att läkarna förstod inte varför jag hade en inre blödning, operationen hade ju gått så fint!

Klockan 20.00 tar tas det ett HB och det ska tas ett nytt klockan 00.00. Det fortsätter att sjunka hela tiden.

24 Februari 2 dagen efter operation

Nattsköterskan kommer aldrig klockan 00.00 hon måste ha blivit försenad eller något utan vid halv två kommer hon och tar HB:t. En liten stund efteråt kommer hon in: Säger att hon har pratat med doktorn och nu är HB:t så lågt att jag ska få blod, hon har beställt blod nu och ska ner och hämta det, vill jag något är det bara att ringa, den andra nattsköterskan finns där! Jag blir helt knäckt och frågar om inte järndroppet har hjälpt? Hon svarar att för järndropp tar det oftast flera dagar innan det hjälper medans med blod går HB:t upp redan efter ett par timmar, man har inte tid att vänta nu utan jag måste ha blod nu om jag ska kunna tillfriskna!

Finns ju inte så mycket att tillägga jag förstår ju logiken... Men vill INTE ha blod. Vill INTE ha en inre blödning. Får dödsångest och tror att jag ska dö.     Vad händer om de inte får stopp på blödningen?   Klockan är två på natten och jag vrider och vänder mig i sängen, tror att jag ska dö. Vet inte vart jag ska ta vägen, gråter...    Beslutar mig för att ringa mamma, vill inte ringa mannen och väcka barnen... Mamma svarar, hon försöker lugna mig men blir naturligtvis själv orolig. Vi beslutar att mamma ska komma upp imorgon och ta hand om barnen så att min man kan komma och sitta hos mig, jag gråter och pratar länge och väl. Tillslut kommer sköterskan med blodet då lägger jag på. Hon kramar mig och säger att det här kommer att gå bra. Det finns sätt att ta reda på vart blödningen kommer ifrån antingen med röntgen eller så öppnar man mig igen.

Vid den här tiden har jag ångrat operationen 100 tusen gånger känns det som, förstår inte vad jag har gett mig in på...

Jag vill verkligen inte bli opererad igen, vill inte må illa igen (ja illamåendet hade slutat nu och är det något jag hatar så är det att må illa) Vill inte ha ett stort ärr på magen för jag förstår ju att om de öppnar mig igen så går de väl inte in i titthålen? Gråter och hon tröstar, frågar om jag vill ha lugnande, ja det vill jag. Får lugnande blir lugn igen. Blodet rinner ner i min arm, det är kallt och gör så att mina ådror fryser känns det som. Jag somnar till men vaknar när hon kommer och byter ut påsen som är slut till en ny... Jag frågar om hon inte ska ta HB:t för att se vad som har hänt, hon svarar att det kan man inte göra förrän imorgon bitti tar cirka 4 timmar innan man ser resultat. Jag går upp och bajsar, blod igen.... Massor!!!

Vaknar klockan 6.00 kan inte sova, magen kör, de hjälper mig att bajsa. Kommer inte lika mycket denna gången, sköterskan är glad över det, dessutom är blodet helt svart, vilket betyder att det är gammalt. 
  
Äter lite men får ändå ett dropp i armen, får inte i mig tillräckligt, och det är väl igentligen inte så konstigt så matt som jag har varit...

Klockan 8.00 kommer sköterskorna och tar HB:t det är nu uppe i 113!!! Alla är glada, blodet hjälpte, nu verkar de ha vänt. De tar även bort katetern nu när jag är lite piggare och faktiskt orkar gå till toaletten själv. 

  Klockan 14.00 är det dags för mig att bajsa igen, det kom inte alls lika mycket denna gången heller, max en dl! Svart blod igen. Jag känner mig glad, kanske det har vänt nu?Kan till och med torka mig själv nu, berättar för sköterskorna som är jätteglada för att det är pyttelite svart blod iallafall om man jämför med innan... Doktorn kommer och pratar och han tror att det har vänt nu när jag bajsar så sällan och lite. Säger att jag kanske kan bajsa svart ett tag till eftersom det gamla blodet ska ut men att det här är väldigt uppmuntrande. Dessutom har blodet   bara gått net 5 enheter till 108. Alla är glada, jag känner mig också lite lugnare, men vågar inte ropa hej än.

Får besök av mannen, det är skönt att ha lite sällskap har kännt mig lite ensam.... De tar HB:t flera gånger på kvällen, och det håller sig stabilt på 107-108 varje gång  (Dock ska tilläggas att jag har över 140 i normala fall).

Maten börjar lossna lite också, äter inte jättemycket men får i mig "godkänt mycket" så får sova den här natten utan dropp *skönt* Dock är det ju svårt att sova med en massa kanyler i armarna. Hade flera stycken samtidigt  Nu tar de dock bort alla så att jag bara har en kvar. Om ni skulle ha sett mina armar skulle ni se vad de var sönderstuckna, för det första är jag jättesvårstucken, för det andra får jag blåmärken jättefort och dessutom har jag haft massor av kanyler och de har tagit massor av blodprov. Sist de skulle ge mig en kanyl fick de ringa till en narkossköterska för att hon skulle ta eftersom de inte kunde hitta något kärl som inte redan var sönderstucket   
25 februari 3 dagen

Vaknar 06.30 är törstig, stoppar i mig 100 ml vatten och sedan 100 ml proviva för att sedan somna igen. Har inte bajsat sedan klockan 14.00 igår! HB:t är förtforande 107.

Klockan 09.00 går jag och duschar. Skönt, blir lite yr men det fungerar hyffsat, känner mig jättepigg om man jämför med hur jag var innan. Läkaren kommer på ronden, säger att de sätter in fragminsprutorna igen, de hade satt ut dom eftersom jag hade en inre blödning och de är ju blodförtunnande och gör så att man blöder mer, men de tror att blödningen är över och de vill inte riskera att jag får blodproppar. Shit jag som trodde att jag skulle slippa dom! Jaja, funderar och funderar, bestämmer mig ändå för att fråga min man om han kan ta dom på mig. Orkar inte åka till distriktssköterskan varenda gång.

Äter, går lite i korridoren och sover. Det är vad jag gör. Känner mig hyffsat pigg. Min man och barnen ska komma och hälsa på. Åhhh vad jag har längtat efter barnen, man ser hur Neo riktigt skiner upp när han ser mig och Ida tittar lite misstänksamt på mig. Men efter en stund vill hon sitta i mitt knä och hon bara trycker sig mot mig. Neo får också sitta i mitt knä. Mina gullungar! Min man får prova att ta en fragminspruta på mig innan de ska gå hem, det går hyffsat bra, men han är för försiktig! Är liksom för långsam! Hoppas det går bättre nästa gång.

Känner mig nästan gråtfärdig när de ska gå, men barnen klättrar på väggarna och det finns ju inte så mycket att göra på ett sjukhus, det gick hyffsat bra iallafall och de stannade ju i 1 1/2 timme.

17.00 får jag järndropp igen, Ja inatt ska jag sova utan kanyl, för efter att jag har fått de två påsarna behöver jag inte mer dropp. Det går bra med maten och de räknar inte med att jag ska behöva några mer dropp. Droppet går så långsamt så långsamt, det gör ont där kanylen sitter.

Det har hänt något med kanylen droppet går inte in genom den och handen är svullen och gör ont. De bestämmer sig för att ta bort kanylen och sätta en ny kanyl! Och jag som är så svårstucken!!! AJ.

Klockan 22.30 Går jag och lägger mig, har suttit och tittat på tv och pratat med en annan patient som har opererat blindtarmen. Känner mig på gott humör, ringer på klockan vill att hon ska sätta kanylen någon gång så att jag kan sova utan kanylen när droppet väl har runnit igenom! Skulle vara så skönt för en gångs skull! Sköterskan säger att hon kommer så fort hon hinner, ja nu märks det att man inte är prioritet ett längre, tar lång tid innan sköterskorna   kommer nu när man är så här "frisk". Innan kom de direkt och var i rummet hela tiden känndes det som, nu får man klara sig själv och vänta hela tiden. Visst jag förstår ju varför men lite tråkigt är det allt...

Vid tolv kommer hon in, tar ett HB, HB:t är bra och sedan sätter hon en kanyl. Pratar med henne om att jag känner mig bra och att jag vill åka hem imorgon. Hon tror att jag kommer att få göra det bara HB:t inte går ner igen. Vi pratar lite om mina komplikationer osv. Hon var riktigt trevlig den här sköterskan.

Hon lyckas inte sätta kanylen första gången men andra gången. Droppet rinner igenom på cirka två timmar och när det är färdigt ringer jag på henne och hon tar bort kanylen direkt. Underbart att sova utan kanyl!!!! 

26 februari 4 dagen

HB:t är stabilt. Frågar sköterskan när doktorn går rond hon säger snart. (klockan är då 8.00) Ligger och väntar, känner mig förväntansfull.

Bläää doktorn kommer inte förrän 9.30, det var en lång väntan. Hon säger att hon har pratat med Claes söderlund i telefon och han inte riktigt visste om han skulle våga skicka hem mig. Hon frågade hur jag ville göra: Jag svarade att jag självklart vill åka hem men jag åker inte hem om det är någon fara för min hälsa. Hon tyckte ändå att HB:t har ju legat stabilt hela dagen igår, jag har inte bajsat något igår så blödningen har säkert slutat. Hon skulle ringa till "min läkare" igen och höra vad han säger, det är tydligen han som bestämde över mitt öde. Men just nu är han och opererar någon.

Strax innan elva kommer de och säger att jag får åka hem idag. Det blir lite väntan till då jag måste vänta på sjukskrivningsintyg, medicinlista, remiss till vårdcentralen för bortagning av stygn och blodprover som jag ska ta om en vecka, min journal osv.

Den andra läkaren som var med på operationen kommer och pratar mer mig lite innan jag går hem, förklarar för mig att det här var första gången de har varit med om något liknande. Och att han funderar lite på om det kan vara att de använda nya instrument vid min operation? Jaja, nu gick det ju bra iallafall och han var glad för det. Faktiskt så känns det som om de som har opererat än inte släpper en förän det har gått bra, för båda dessa läkarna ringde flera gånger till sjukhuset under helgen fast de var lediga för att fråga om mig .

En parantes bara, jag gick och kollade blodvärdet på VC enligt sjukhusets inrådan en vecka efter jag hade kommit hem (5 mars) och då var blodvärdet uppe i 122, så det går uppåt, dessutom dricker jag någon "god" järnmixtur 

Kram Jennie