Idag sade en tjej till mig som jag känner på öppna förskolan
-Har du gått ner i vikt? Jag har ju inte varit på öppna förskolan på ett tag eftersom jag har varit sjukskriven och inte orkat, men idag följde jag med mannen dit och så fick jag den där kommentaren. Det känns lite kul, det betyder ju att det syns lite iallafall :-) Själv har jag inte märkt så mycket på dom där 12 kilona...
Sedan kom förståss följdfrågan; Hur har du gått ner i vikt med viktväktarna eller? Vi har diskuterat det där fram och tillbaka jag och maken, från början hade jag tänkt att vara "hemlig" och inte berätta för någon. Men nu så här efter operationen så kännde jag och mannen båda två att om vi ska börja ljuga om vad jag har opererat och sedan om metod varför jag går ner i vikt kommer vi bara att snärja in oss själva i lögner. Att hålla på och ljuga och inte säga som det är ger ofta mer frågor än svar och jag tror faktiskt att det är så skitsnack skapas. Jag har full förståelse för de som inte vill skylta med sitt liv offentligt, men jag känner inte behov av att vara så himla "hemlig". Visst kan jag känna lite att det här med operation, det var mitt val och är min ensak, men skitsamma om folk vet. Om de dock börjar ifrågasätta operationen eller snacka en massa skit på grund av den, då kan de gå och prata med någon annan, det har inte jag tänkt att lyssna på.
Så jag har bestämt mig för att de som frågar, de kommer att få svar. Dock kommer jag inte gå och basunera ut till varenda än som inte frågar... Det finns det ingen anledning av att göra. Dock bor jag i en liten ort där "rykten sprids fort" så snart kommer man säkert kunna räkna dom som inte vet på sin högra hand. Om ett år kommer jag att flytta till Vallentuna, då kommer jag förhoppningsvis ha nått min målvikt och då kommer jag ta ställning till då om jag ska berätta för folk eller inte... De kommer ju inte att känna till mitt "forna jag" och då kanske det inte är lika aktuellt, men det tar jag ställning till då...
Vi har alltid varit väldigt raka med det mesta även när vi kämpade mot ofrivilligbarnlöshet berättade vi öppet om detta. Så varför börja hymla nu? Och vad ska jag igentligen skämmas över? Att jag tar tag i mitt liv och min hälsa? Känner verkligen inte att det finns något att skämmas över utan det här är jag, ta mig för den jag är!
Tack för ordet!
Kram Jennie
Klart du inte ska skämmas heller. Du gör helt rätt i att berätta. Det hade ju varit ganska hymligt att säga viktväktarna om du försökt men misslyckats med dem. De ska ju inte ha kred för saker de inte gjort.
12 kg syns verkligen. Johan har gått ner 20 kg sen Kaspian föddes (mig går det inte lika bra för) och det syns verkligen hyr mycket som helst.