Hade fått en massa svar på min blogg
Nu, vet inte hur alla hittade hit men kul! Kul att också kunna sätta sig ner och läsa era bloggar också, fanns en massa kul läsning.
Här har både barnen och jag blivit nästan helt friska, men mannen börjar bli sjuk nu istället... Satt just och tittade på Prison break, vad jobbigt att de drar ut på den serien så mycket börjar likna glamour mer och mer, man kan missa ett eller kanske två avsnitt och så har det ändå inte hänt någonting ;-)
Iallafall när vi såg det skulle min man gå upp och lägga Ida, sagt och gjort, men han kom aldrig tillbaka, slocknade han tro? ;-)
Satt och funderade på det där att jag nästan lever i två världar. I ena världen är jag tonårsmamma åt en ganska mysig tonårstjej men stundtals är hon en riktig häxa, och i andra världen är jag mamma till två småbarn. Det är stor skillnad att vara mamma till en tonåring eller till småbarn. När kommer den där skillnaden igentligen? När är det, det händer? Jag menar då mamma inte längre är någon man ser upp till och tror på. Istället ifrågasätter man allt hon säger och tycker att hon inte är vatten värd.
Det var inte så länge sedan som jag satt och sjöng med Rebeca på bussen för att resan med bussen skulle gå fortare (inte så högt så att vi störde, absolut inte, men någon hörde säkert ändå). Hon ville aldrig att vi skulle sluta sjunga. Skulle jag sjunga något nu så att någon annan hörde det offentligt, då skulle hon bli galen. Mamma är såååååååååå pinsam!
Jag kommer ihåg när hon såg upp till lärarna i skolan, tyckte att det de sade var rätt. Aldrig att hon skulle ifrågasätta vad de sade eller gjorde. Idag är det mycket hon ifrågasätter i skolan och hon kan nog berätta det för lärarna om hon tycker att de gör fel. Hon är inte uppkäftig, nej det är hon inte. Men hennes uppsyn kan vara ganska irriterande. När man ber henne att göra något så ska det alltid åtföljas med varför ungefär hundra gånger. Hon kan aldrig hjälpa till hemma utan en massa bråk. Från att ha varit världens ängel där hon alltid (iallafall nästan alltid) lyssnade på mig, så har hon förändrats till att i princip nästan alltid ifrågasätta allt jag säger.
Mmmmm det är inte lätt att vara tonårsmamma, om folk gnäller över att det är jobbigt att vara föräldrar till småbarn, HA! Då ska ni bara vänta tills barnen växer upp ;-)
Igentligen kan hon vara ganska snäll min lilla tjej (hon kommer alltid att vara min lilla tjej i mina ögon), vi har våra stunder då man kan sitta och prata. Då dotter kanske anförtror sin mamma en massa saker och då tänker jag; "Ja det är så här det ska vara, mor och dotter..." Men så räcker det med att jag säger något litet fel, skämtar om fel sak eller något, då byter hon humör direkt. Ja de är känsliga dessa 13 åringar, akta er för att skämta med dom!
Ibland är det nästan som Dr Jekyll and Mr Hyde. Att hitta på något med henne och ta med henne någonstans, som man gjorde när hon var liten, det går inte längre. Hon vill inte hänga med någonstans längre utan allt är tråkigt! Om jag ändå på något sätt får med henne någonstans (läs tvingar henne) så klagar hon hela tiden på att det är tråkigt osv, då önskar jag nästan alltid att jag hade låtit henne vara hemma...
Jag saknar min lilla tjej som avgudade sin mamma, som sade till mig att hon skulle bli precis som mig när hon blir stor. Den här lilla tjejen som hade sådan livslust och glädje, vad man än hittade på så var hon glad, allt var så roligt. Vad har hänt med dig? Jo du har blivit stor, det är snudd på lite sorgligt. Det är något i utveckligen men hade jag fått bestämma så hade hon alltid varit så liten. Frigörelsen kallas det för, mmmm den kommer tidigt nuförtiden, när var det man själv blev sådan här?
Ett led i utvecklingen, vi kommer att bråka och stångas många fler gånger. Jag behåller de fina stunderna och försöker låta de dåliga stunderna rinna av en som en gås. Det är ganska bra att vara en gås och låta allt rinna av en, för det mesta klarar jag faktiskt av det, och det har gjort mig till en mycket lycklig person.
Och igentligen vad kan jag klaga på? Jag har en underbar familj, dock med en lite trotsig 13 åring, men ska inte klaga för det hör till utvecklingen, jag har också en lite trotsig 2 åring, men det är fullt hanterbart för honom kan man lyfta upp när det behövs ;-) Och sist men inte minst min lilla Ida som är 5 månader och hon är helt bedårande, dock verkar hon ha fått sina syskons humör för flaskan, den minsann vägrar hon ta.
Kram Jennie
Här har både barnen och jag blivit nästan helt friska, men mannen börjar bli sjuk nu istället... Satt just och tittade på Prison break, vad jobbigt att de drar ut på den serien så mycket börjar likna glamour mer och mer, man kan missa ett eller kanske två avsnitt och så har det ändå inte hänt någonting ;-)
Iallafall när vi såg det skulle min man gå upp och lägga Ida, sagt och gjort, men han kom aldrig tillbaka, slocknade han tro? ;-)
Satt och funderade på det där att jag nästan lever i två världar. I ena världen är jag tonårsmamma åt en ganska mysig tonårstjej men stundtals är hon en riktig häxa, och i andra världen är jag mamma till två småbarn. Det är stor skillnad att vara mamma till en tonåring eller till småbarn. När kommer den där skillnaden igentligen? När är det, det händer? Jag menar då mamma inte längre är någon man ser upp till och tror på. Istället ifrågasätter man allt hon säger och tycker att hon inte är vatten värd.
Det var inte så länge sedan som jag satt och sjöng med Rebeca på bussen för att resan med bussen skulle gå fortare (inte så högt så att vi störde, absolut inte, men någon hörde säkert ändå). Hon ville aldrig att vi skulle sluta sjunga. Skulle jag sjunga något nu så att någon annan hörde det offentligt, då skulle hon bli galen. Mamma är såååååååååå pinsam!
Jag kommer ihåg när hon såg upp till lärarna i skolan, tyckte att det de sade var rätt. Aldrig att hon skulle ifrågasätta vad de sade eller gjorde. Idag är det mycket hon ifrågasätter i skolan och hon kan nog berätta det för lärarna om hon tycker att de gör fel. Hon är inte uppkäftig, nej det är hon inte. Men hennes uppsyn kan vara ganska irriterande. När man ber henne att göra något så ska det alltid åtföljas med varför ungefär hundra gånger. Hon kan aldrig hjälpa till hemma utan en massa bråk. Från att ha varit världens ängel där hon alltid (iallafall nästan alltid) lyssnade på mig, så har hon förändrats till att i princip nästan alltid ifrågasätta allt jag säger.
Mmmmm det är inte lätt att vara tonårsmamma, om folk gnäller över att det är jobbigt att vara föräldrar till småbarn, HA! Då ska ni bara vänta tills barnen växer upp ;-)
Igentligen kan hon vara ganska snäll min lilla tjej (hon kommer alltid att vara min lilla tjej i mina ögon), vi har våra stunder då man kan sitta och prata. Då dotter kanske anförtror sin mamma en massa saker och då tänker jag; "Ja det är så här det ska vara, mor och dotter..." Men så räcker det med att jag säger något litet fel, skämtar om fel sak eller något, då byter hon humör direkt. Ja de är känsliga dessa 13 åringar, akta er för att skämta med dom!
Ibland är det nästan som Dr Jekyll and Mr Hyde. Att hitta på något med henne och ta med henne någonstans, som man gjorde när hon var liten, det går inte längre. Hon vill inte hänga med någonstans längre utan allt är tråkigt! Om jag ändå på något sätt får med henne någonstans (läs tvingar henne) så klagar hon hela tiden på att det är tråkigt osv, då önskar jag nästan alltid att jag hade låtit henne vara hemma...
Jag saknar min lilla tjej som avgudade sin mamma, som sade till mig att hon skulle bli precis som mig när hon blir stor. Den här lilla tjejen som hade sådan livslust och glädje, vad man än hittade på så var hon glad, allt var så roligt. Vad har hänt med dig? Jo du har blivit stor, det är snudd på lite sorgligt. Det är något i utveckligen men hade jag fått bestämma så hade hon alltid varit så liten. Frigörelsen kallas det för, mmmm den kommer tidigt nuförtiden, när var det man själv blev sådan här?
Ett led i utvecklingen, vi kommer att bråka och stångas många fler gånger. Jag behåller de fina stunderna och försöker låta de dåliga stunderna rinna av en som en gås. Det är ganska bra att vara en gås och låta allt rinna av en, för det mesta klarar jag faktiskt av det, och det har gjort mig till en mycket lycklig person.
Och igentligen vad kan jag klaga på? Jag har en underbar familj, dock med en lite trotsig 13 åring, men ska inte klaga för det hör till utvecklingen, jag har också en lite trotsig 2 åring, men det är fullt hanterbart för honom kan man lyfta upp när det behövs ;-) Och sist men inte minst min lilla Ida som är 5 månader och hon är helt bedårande, dock verkar hon ha fått sina syskons humör för flaskan, den minsann vägrar hon ta.
Kram Jennie
Kommentarer
Postat av: Annisa
Känner igen mig! Jag har en 1-åring, och de andra två är 9 och 10 år. Två skilda världar, men häftigt att ha dem samtidigt!
Postat av: Veronika
En tröst är väl att bara man tar sig igenom tonåren blir man omtyckt igen. Jag tycker min mamma är fantastisk! Usch, nu fick jag skuldkänslor. Borde kanske berätta det för henne oftare, bara. Det är ju faktiskt bara 4-5 år sen jag själv var tonåring. Haha, otroligt.
Trackback