Jennie

Min morfar är borta. Hur känner då jag? Det är svårt att sätta ord på känslorna, först så känner jag en stor lättnad, nu slipper han lida mer, jag tror att han har velat det här länge nu... Samtidigt som jag har en stor klumpi magen och hjärtat, tårarna bränner där bakom ögonen men kommer inte riktigt fram, händer någon gång men jag gråter inte så mycket som jag trodde... Det känns konstigt att veta att man inte kommer att träffa honom mer, han är liksom borta... Samtidigt som "den morfarn" som han var igentligen, honom har jag inte träffat på 9 år...

Han fick en stroke för 9 år sedan som var STOR, han blev halvsidesförlamad, kunde inte gå, kunde inte prata... Det måste ha varit hemskt för en sådan person som min morfar som alltid hade något projekt på gång att bli så handikappad. Det hemskaste tror jag nog ändå är att inte kunna göra sig förstådd. För 3 år sedan fick han en rejäl lunginflammation, läkarna gav honom inte mycket hopp och han låg på IVA, men han klarade sig. Men nu var han i ännu sämre skick än innan lunginflammation, mycket av hans krafter förlorade han med den...För några månader sedan slutade han äta, eller åt bara ibland... Detta gjorde att han förlorade en massa kilon och blev så svag. I söndags fick han feber, i måndagsmorgon konstaterades lunginflammation och på eftermiddagen var han död. Det gick snabbt och han slapp lida... När han slutade äta så tror jag att det var det här han ville, det känns så bra att vi hann komma och hälsa på honom, att han fick se Ida innan han dog. Lite undrar jag i mitt stilla sinne om han väntade på det här, väntade på att få träffa hela familjen innan han sade farväl?

(212)
Stilla, så stilla Du käre nu slumrar

Borta från sjukdom och strid

Stor är vår saknad men dock vi Dig unnar

Vila i frid



Morfar, ha det så bra där du är!