Jennie

Det var första dagen efter magsjukan som jag kände mig riktigt frisk. Vaknade pigg och utvilad, kunde äta allt osv. Den här dagen hade jag nästan fått som en energikick. Kommer ihåg att jag tänkte på att det skulle vara perfekt att föda idag då jag kännde mig så pigg.

Var dessutom i vecka 38+0 så barnet räknas som fullgånget. 92% av alla gravida föder inom veckorna 38-42. Den här gången lyckades jag träffa in där också.

Redan klockan tre på eftermiddagen började jag känna av lite spänningar i magen. Magen drog ihop sig och blev hård för att sedan bli mjuk. Men eftersom jag har haft så förut trodde jag att kroppen lurades med mig, också kännde jag mig bajsnödig.

Det fortsatte så där, blev varken värre eller bättre. Så när Dejan kom hem gick vi på en liten kort promenad i området, jag och Neo behövde komma ut lite. Efter vi hade gått på promenaden så lagade vi middag. Min mage körde så där som förut, men inget mer hände. Började fundera på om det var sviter från magsjukan? Men magen (läs bajset) hade stabiliserat sig och var normalt.

Det fortsatte så där hela kvällen, blev varken bättre eller sämre. Gick och tittade på Desperate Housewifes och sedan Joey. Men innan jag gjorde det klockade jag de där "fjuttvärkarna" och de kom var tredje minut och höll i sig i 30 sekunder. Men jag hade inte ont!

Efter att jag hade sett Joey bestämmer jag mig för att ta en dusch för att se om det går över. Har hört av någon att om man duschar så går förvärkar över. Så jag ställer mig i duschen och duschar. Det är skönt att få ta sig en ordentlig dusch, det blir inte bättre. Går och packar BB-väskan ifall att.

Klockan 23.00 förstår jag att det är på gång. Det har blivit lite intensivare och det går inte över. Ringer mamma, som ber mig att ringa förlossningen. Mamma ska vara barnvakt åt Neo och har 1 1/2 timmes resväg med bilen. Ringer till förlossningen och rådfrågar där. Jag ringer till Huddinge sjukhus eftersom jag har tänkt att föda där, dessutom har jag närmast dit. Personen jag pratar med, tycker att jag kan avvakta lite till. Berättar att det är fullt på Huddinge sjukhus just nu, men om jag kan vänta några timmar, så kanske de kan skaka fram någon plats. Hon säger att jag kan ringa tillbaka igen när jag känner att jag inte kan vänta längre, och om det fortfarande inte finns någon plats på Huddinge sjukhus då så kommer de att fixa en plats på något annat sjukhus.

Ringer tillbaka till mamma och säger att hon måste komma, för det är på gång. Även om hon på Huddinge sjukhus kanske inte riktigt tog mig på allvar så känns det nu i hela kroppen!

Klockan 23.30 klockar jag värkar igen. Och nu börjar jag känna att det börjar göra ont. Bestämmer mig för att jag inte vill avvakta längre, men vill inte heller ringa tillbaka till Huddinge sjukhus, så jag bestämmer mig för att ringa till Södertälje sjukhus, det är det närmsta sjukhuset om man bortser från Huddinge. En kvinna på Södertälje förlossning svarar, jag säger att jag tror att jag är på gång och frågar om det finns plats till mig. Hon frågar om jag är omföderska och hur många barn jag har. Jag berättar att det här är mitt tredje. Hon säger att det finns plats och att jag är välkommen in meddetsamma. Inga frågor om hur värkarna känns, hur långa de är osv. *skönt*

Klockan 23.45 Ringer jag tillbaka till mamma och säger att vi ska åka in till Södertälje sjukhus. Rebeca sover med Neo under tiden. Väcker Rebeca, hon är helt yrvaken och förstår ingenting. Jag ska föda säger jag, hon är helt i chock. Tror inte att hon förstår vad det innebär. Efter en stund vaknar hon till iallafall, jag går in och väcker Dejan. Samma chock där. Vi ska åka till sjukhuset nu säger jag till honom, vi har fått plats på Södertälje sjukhus. Han frågar om jag är säker? Ja jag är säker säger jag.

Klockan 00.00 sätter jag mig i bilen som Dejan har kört fram. Nu gör värkarna riktigt ont och jag andas mig igenom de. Det är skönt emellan, då kan jag pusta ut. I början i bilen går det hyffsat, men när vi kommer till Alby, så orkar jag inte med värkarna längre. Det gör ont, jag vill inte sitta fastspänd i en bil! Gråter och säger att det gör ont. Dejan säger att han ska köra så snabbt han kan. Nej så snabbt vill jag inte att du ska köra säger jag, vi ska komma fram, vi kan inte krocka i det här tillståndet.

Den här bilfärden var riktigt smärtsam, jag som hade varit uppe och gått hela tiden hemma, satt nu fast i en bil, klarade knappt att andas igenom värkarna nu, och vetekudden som jag hade värmt för smärtlindring i bilen hjälpte inte alls.

Klockan 00.20, stiger jag in på förlossningen. När jag träffar USKan som ska vara med på förlossningen är jag mitt i ett värkuppehåll. Hon visar in mig i ett inskrivningsrum. När jag kommer in där, så kommer en värk, jag börjar andas för att sedan börja gråta, det gör så ont. Hon förstår att det snarare är dags för ett förlossningsrum och tar mig in dit istället.

När jag kommer in i förlossningsrummet får jag en till värk, det gör ont ont ont. Jag gråter och säger att jag vill ha bedövning. Hon ger mig lustgasen. Min man kommer in och en barnmorska. Barnmorskan frågar min man om jag har fött barn snabbt förut. Min man säger att mitt andra barn gick snabbt. Hon vill undersöka och se hur mycket jag är öppen. Hon säger till min man att det kommer att bli en snabb förlossning den här gången också, jag är öppen 8 cm, med en liten kant.

De sätter CTG, och jag andas lustgas. Det gör ont och lustgasen är nu min bästa vän. Dock kan vi skämta undertiden. Min BM och USKan lämnar mig inte förrän Ida är född.

00.40 BM tittar om det har hänt något, nu är jag öppen 10 cm men fortfarande en kant. Vattnet har fortfarande inte gått. Hon undrar om jag vill att hon ska ta vattnet. Jo det vill jag för nu är jag trött på det här, men då säger hon att det finns en viss risk med att ta vattnet också. Äsch, vad svårt, varför frågar hon då? Vi väntar med vattnet. Men det känns som om jag har legat här och haft ont i flera timmar.