Brun flytning igår
Och jag fick nästan panik. Var det slemproppen? Ska barnet komma redan? Hade mensvärk i nedre ryggen igår också. Det kom i två omgångar, flytningen alltså, först en skvätt mitt på dagen och sedan en på eftermiddagen. Lite rosa var det i den också. Så det känndes lite kaotiskt igår. Men idag känner jag mig lugnare, har surfat runt en del på nätet och förstått att små brun/rosaaktiga flytningar är normalt under graviditeten eftersom slemhinnorna är sköra. Dessutom, om det skulle vara på gång nu så kan jag inte mycket göra ändå. Det hjälper inte att oroa sig, utan oro och stress kanske skulle kunna sätta igång det hela?
Varför oroar hon sig tänker ni? De flesta som är gravida hinner ju tröttna och vill gärna ha ut sitt barn en månad innan, känns det som? Eller?!? Hur är det, skulle ni vilja föda barn en månad tidigare? För mig har inte det funnits i min värld. När jag väntade Neo, så hängde jag mycket i en ankomstgrupp och när det var ungefär en månad kvar började folk att fundera och säga att barnet gärna får komma nu. Själv funderade jag aldrig i de banorna, var snarare lite rädd för det där med förtidigt. Såg framför mig alla dessa kuvöser man har sett på TV och slangar. Dessa små barn som var smala som stickor och huden nästan genomskinlig så att de såg röd/lila ut. Så bräckliga. Dessutom lider jag lite av sjukhus och sprutskräck. Inte så där så att jag vägrar ta sprutor och jag kan bo på sjukhus. Men det är inget jag vill, jag mår ganska dåligt när jag ligger på sjukhus, tiden går väldigt sakta, jag kan inte sova osv. Det där med sprutor är något jag har fått lära mig att kunna ta, jag försöker att slappna av med hela min kropp, men kan aldrig titta på när de tar sprutan. Om vi ser ett tv-program på tv där de skär i människor eller ger sprutor måste jag titta bort och ber då min man säga till när de har slutat. Så jag har ingen onormal fobi igentligen, men det känns ganska olustigt det hela.
Iallafall, jag var väl den ända känndes det som inte hade önskningar att mitt barn skulle komma tidigare. Och gissa vad som hände? Vattnet gick! Jag var då i vecka 35+2. Låg och sov på natten och vaknade av att jag hade kissat på mig. Iallafall jag trodde inte riktigt att det skulle bli ett barn redan, men vi åkte in till förlossningen. Där konstaterade de att det var det och att det skulle bli ett barn inom 2 dagar (de sätter igång det om det inte kommer igång av sig självt).
Jag fick panik! Jag såg dessa barn framför mig, bräckliga, svaga, med en massa slangar och apparater kopplade till sig. Kunde inte förstå hur jag skulle orka att se mitt barn så. Tårarna bara rullade utan att jag kunde göra något åt det. För mig var det inget glädjebesked precis. Läkarna och barnmorskorna på sjukhuset var otroligt gulliga och såg min räddsla. De förklarade för mig väldigt bra vad ett barn kan behöva hjälp med när det är född i vecka 35, det de sade var: Det kan behöva hjälp med att äta (sond), att hålla värmen (värmesäng) och ibland kan de behöva sola (gulsot). Varje läkare och barnmorska jag träffade sade samma sak, de måste ha skrivit in det i min journal eller något, för så som alla kom och ville lugna mig...
Och det var lugnande, att få veta att det inte skulle bli någon kuvös, inga slangar genom näsan för att de ska andas osv. Samtidigt kan man ju aldrig få garantier det händer att fullgångna barn måste ligga i dessa maskiner också, men för att Neo skulle komma i vecka 35 var det inte mycket högre risk än för ett fullgånget barn.
Det som var skönt i allt kaos var ändå att jag fick två dagar på mig i princip att smälta allt det här, för natten innan de skulle sätta igång mig föddes Neo. Värkarna började spontant.
Neo föddes i vecka 35+4, vägde 2695 gram och var 46 cm lång. Han andades själv, skrek ett ynket pip ;-), kissade direkt, sög på min tutte efter någon timme, fick ersättning i samma veva i en liten kopp och sedan lades han i värmesäng. En värmesäng ser precis ut som en vanlig BB-säng, skillnaden är att det är en vattenmadrass som håller värme, så man måste tänka på att ha i kontakten hela tiden, för har man inte det så blir vattnet kallt och då kan man kyla ner barnet istället.
Värmemadrassen kunde vi ta bort redan efter några timmar då det konstaterades att Neo höll värmen jättebra och blev snarare för varm med madrassen. Det som skiljde Neo från andra barn om man tänker på fullgångna var att han sov mycket. Han orkade knappt vara vaken, detta innebar för honom att han inte orkade äta, och med prematurbebisar är det extra viktigt att de äter var 3e timme, för annars kan deras blodsocker falla alldeles för mycket. Eftersom han inte orkade suga av mina bröst så gav vi honom tillägg i sond. Sond är en slang som går genom näsan ner i magen, detta innebar att han i princip kan äta när han sov. Han blev lite gul också, men aldrig så att han behövde sola.
Att han fick mat via sonden gjorde att han blev piggare och redan på 5e dagen så orkade han suga så pass bra från mina bröst att personalen på neonatalen sade att vi skippar ersättningen. På 6e dagen fick vi åka hem för att sedan komma på återbesök 2 dagar senare.
Min neonatalvistelse är possitiv, det var inte alls så som jag hade tänkt. Men då ska man tänka på att de barn jag jämförde med är födda mycket tidigare än Neo.
Det som kanske var lite jobbigt var att jag var tvungen att pumpa eftersom Neo inte orkade suga själv, jag pumpade var 3e timme dag som natt! Personalen väckte mig på natten. Så jag var aldrig pigg, för nätterna såg ut så här:
Jag väcks,
jag byter blöja på Neo,
lägger honom vid mitt bröst, samtidigt som jag sondmatar honom (han skulle förknippa mättnadskänslan med mitt bröst och samtidigt försöka suga i sig lite),
När han är färdigmatad lägger jag honom i sin säng,
jag sätter mig och pumpar,
Går med den urpumpade mjölken till kylen,
När jag har gjort det där är det ungefär 2 timmar kvar tills jag ska väckas igen.
Som ni kanske förstår sov jag inte särskilt mycket under den där tiden, var alltid trött. Samtidigt var barnskötarna på neonatalen guld och jag är ändå otroligt tacksam för att det blev så där, för det gav Neo en otroligt bra start i livet, hade aldrig klarat det själv utan deras stöd.
Hur märks det idag att Neo var förtidig? Sanningen att säga är att det märks ingenting. Han har numera växt ikapp. I början märkte man det på att han sov mer än andra barn, och att han kunde vara lite senare i utveckligen. Men så här när han är 18 månader så har han kommit ikapp både kroppsligt och i utvecklingen. Han har inte heller lättare att bli sjuk än andra barn, så det finns inga tecken på att han är förtidig.
Men om jag nu ändå har så possitiva erfarenheter varför vill jag inte att nästa barn ska födas 1 månad tidigare? Det är faktiskt mest för Neos skull. Han är nu 18 månader, och vi har inte varit ifrån varandra mer än ett par timmar. Kan inte tänka mig hur han skulle reagere om jag försvann i en vecka eller två för att ligga på sjukhus. Neonatalen här har dessutom besöksförbud, tror inte att det är någon neonatal i hela Sverige förresten som tar emot besök så här i RS-säsongen. Tänk om jag försvinner i en vecka och sedan kommer hem med en bebis. Hur ska han reagera? Visst skulle jag träffa honom under tiden, kanske i sjukhuscafeterian eller i någon lekpark, men det blir aldrig samma sak. Min dröm är att allt ska gå jättebra förlossning och allt, och att jag sedan ska få komma hem efter en natt. Överoptimistisk? Kanske ;-)
Varför oroar hon sig tänker ni? De flesta som är gravida hinner ju tröttna och vill gärna ha ut sitt barn en månad innan, känns det som? Eller?!? Hur är det, skulle ni vilja föda barn en månad tidigare? För mig har inte det funnits i min värld. När jag väntade Neo, så hängde jag mycket i en ankomstgrupp och när det var ungefär en månad kvar började folk att fundera och säga att barnet gärna får komma nu. Själv funderade jag aldrig i de banorna, var snarare lite rädd för det där med förtidigt. Såg framför mig alla dessa kuvöser man har sett på TV och slangar. Dessa små barn som var smala som stickor och huden nästan genomskinlig så att de såg röd/lila ut. Så bräckliga. Dessutom lider jag lite av sjukhus och sprutskräck. Inte så där så att jag vägrar ta sprutor och jag kan bo på sjukhus. Men det är inget jag vill, jag mår ganska dåligt när jag ligger på sjukhus, tiden går väldigt sakta, jag kan inte sova osv. Det där med sprutor är något jag har fått lära mig att kunna ta, jag försöker att slappna av med hela min kropp, men kan aldrig titta på när de tar sprutan. Om vi ser ett tv-program på tv där de skär i människor eller ger sprutor måste jag titta bort och ber då min man säga till när de har slutat. Så jag har ingen onormal fobi igentligen, men det känns ganska olustigt det hela.
Iallafall, jag var väl den ända känndes det som inte hade önskningar att mitt barn skulle komma tidigare. Och gissa vad som hände? Vattnet gick! Jag var då i vecka 35+2. Låg och sov på natten och vaknade av att jag hade kissat på mig. Iallafall jag trodde inte riktigt att det skulle bli ett barn redan, men vi åkte in till förlossningen. Där konstaterade de att det var det och att det skulle bli ett barn inom 2 dagar (de sätter igång det om det inte kommer igång av sig självt).
Jag fick panik! Jag såg dessa barn framför mig, bräckliga, svaga, med en massa slangar och apparater kopplade till sig. Kunde inte förstå hur jag skulle orka att se mitt barn så. Tårarna bara rullade utan att jag kunde göra något åt det. För mig var det inget glädjebesked precis. Läkarna och barnmorskorna på sjukhuset var otroligt gulliga och såg min räddsla. De förklarade för mig väldigt bra vad ett barn kan behöva hjälp med när det är född i vecka 35, det de sade var: Det kan behöva hjälp med att äta (sond), att hålla värmen (värmesäng) och ibland kan de behöva sola (gulsot). Varje läkare och barnmorska jag träffade sade samma sak, de måste ha skrivit in det i min journal eller något, för så som alla kom och ville lugna mig...
Och det var lugnande, att få veta att det inte skulle bli någon kuvös, inga slangar genom näsan för att de ska andas osv. Samtidigt kan man ju aldrig få garantier det händer att fullgångna barn måste ligga i dessa maskiner också, men för att Neo skulle komma i vecka 35 var det inte mycket högre risk än för ett fullgånget barn.
Det som var skönt i allt kaos var ändå att jag fick två dagar på mig i princip att smälta allt det här, för natten innan de skulle sätta igång mig föddes Neo. Värkarna började spontant.
Neo föddes i vecka 35+4, vägde 2695 gram och var 46 cm lång. Han andades själv, skrek ett ynket pip ;-), kissade direkt, sög på min tutte efter någon timme, fick ersättning i samma veva i en liten kopp och sedan lades han i värmesäng. En värmesäng ser precis ut som en vanlig BB-säng, skillnaden är att det är en vattenmadrass som håller värme, så man måste tänka på att ha i kontakten hela tiden, för har man inte det så blir vattnet kallt och då kan man kyla ner barnet istället.
Värmemadrassen kunde vi ta bort redan efter några timmar då det konstaterades att Neo höll värmen jättebra och blev snarare för varm med madrassen. Det som skiljde Neo från andra barn om man tänker på fullgångna var att han sov mycket. Han orkade knappt vara vaken, detta innebar för honom att han inte orkade äta, och med prematurbebisar är det extra viktigt att de äter var 3e timme, för annars kan deras blodsocker falla alldeles för mycket. Eftersom han inte orkade suga av mina bröst så gav vi honom tillägg i sond. Sond är en slang som går genom näsan ner i magen, detta innebar att han i princip kan äta när han sov. Han blev lite gul också, men aldrig så att han behövde sola.
Att han fick mat via sonden gjorde att han blev piggare och redan på 5e dagen så orkade han suga så pass bra från mina bröst att personalen på neonatalen sade att vi skippar ersättningen. På 6e dagen fick vi åka hem för att sedan komma på återbesök 2 dagar senare.
Min neonatalvistelse är possitiv, det var inte alls så som jag hade tänkt. Men då ska man tänka på att de barn jag jämförde med är födda mycket tidigare än Neo.
Det som kanske var lite jobbigt var att jag var tvungen att pumpa eftersom Neo inte orkade suga själv, jag pumpade var 3e timme dag som natt! Personalen väckte mig på natten. Så jag var aldrig pigg, för nätterna såg ut så här:
Jag väcks,
jag byter blöja på Neo,
lägger honom vid mitt bröst, samtidigt som jag sondmatar honom (han skulle förknippa mättnadskänslan med mitt bröst och samtidigt försöka suga i sig lite),
När han är färdigmatad lägger jag honom i sin säng,
jag sätter mig och pumpar,
Går med den urpumpade mjölken till kylen,
När jag har gjort det där är det ungefär 2 timmar kvar tills jag ska väckas igen.
Som ni kanske förstår sov jag inte särskilt mycket under den där tiden, var alltid trött. Samtidigt var barnskötarna på neonatalen guld och jag är ändå otroligt tacksam för att det blev så där, för det gav Neo en otroligt bra start i livet, hade aldrig klarat det själv utan deras stöd.
Hur märks det idag att Neo var förtidig? Sanningen att säga är att det märks ingenting. Han har numera växt ikapp. I början märkte man det på att han sov mer än andra barn, och att han kunde vara lite senare i utveckligen. Men så här när han är 18 månader så har han kommit ikapp både kroppsligt och i utvecklingen. Han har inte heller lättare att bli sjuk än andra barn, så det finns inga tecken på att han är förtidig.
Men om jag nu ändå har så possitiva erfarenheter varför vill jag inte att nästa barn ska födas 1 månad tidigare? Det är faktiskt mest för Neos skull. Han är nu 18 månader, och vi har inte varit ifrån varandra mer än ett par timmar. Kan inte tänka mig hur han skulle reagere om jag försvann i en vecka eller två för att ligga på sjukhus. Neonatalen här har dessutom besöksförbud, tror inte att det är någon neonatal i hela Sverige förresten som tar emot besök så här i RS-säsongen. Tänk om jag försvinner i en vecka och sedan kommer hem med en bebis. Hur ska han reagera? Visst skulle jag träffa honom under tiden, kanske i sjukhuscafeterian eller i någon lekpark, men det blir aldrig samma sak. Min dröm är att allt ska gå jättebra förlossning och allt, och att jag sedan ska få komma hem efter en natt. Överoptimistisk? Kanske ;-)
Kommentarer
Trackback